A Hawk And A Hacksaw The Way The Wind Blows

A Hawk And A Hacksaw
The Way The Wind Blows
Leaf BAY 51CD

Av: PM Jönsson

Publicerad: lör, 2009-12-05 01:27

Jeremy Barnes självbetitlade debutalbum under namnet A Hawk And A Hacksaw var en originell skapelse. Multiinstrumentalistens förflutna som trummis i indiebandet Neutral Milk Hotel hördes inte särskilt mycket. Däremot har säkert den nyfikna atmosfären kring Neutral Milk Hotel och de andra banden i det så kallade Elephant No.6-kollektivet sått ett och annat frö i Barnes otippade utveckling. Det är lekfull musik som ofta påminner om ljudillustrationer till tecknade filmer, karuseller som snurrar snabbt, med ekon av såväl minimalism à la Steve Reich och europeisk varietémusik. Barnes spelar inte bara dragspel och slagverk utan mängder av instrument och skivan innehåller även elektroniska påhitt och samplingar.

Men redan på inledande "Laughter In The Dark" från andra albumet "Darkness At Noon" landar musiken i ett annat tonspråk. Jordgloben har rört på sig: Östeuropa zoomas in, brassband och gatumusiker från Balkan tittar förbi och tar sig in i Barnes musikvärld. Han spelar dragspel med större självförtroende, bjuder in violinisten Heather Trost (som spelat mycket klezmermusik) och en drös andra musiker och varvar Balkaninfluenserna med filmiska stämningssjok och en något dystrare känsla. Amerikansk folkmusik hittar också in i smältdegeln, tydligast på den avslutande "Portlandtown".

På årets album har Jeremy Barnes och Heather Trost tagit steget fullt ut och spelat in stora delar av skivan med medlemmar från Fanfare Ciocarlia. En månghövdad romsk orkester (tolv blåsare) från byn Zece Prajini i östra Rumänien, nära gränsen till Moldavien. Deras musik har kallats "speed brass", egenkomponerade och traditionella låtar som ofta rusar iväg i ett hiskligt tempo. Just nu är Fanfare Ciocarlia hetare än någonsin med en tolkning av Steppenwolfs "Born To Be Wild" i soundtracket till filmen "Borat".

I vissa lägen kan jag sakna oförutsägbarheten från den första skivan. När Barnes var helt ensam med sina instrument och låtarna sprang iväg på nya äventyr gång på gång. Men samtidigt imponerar A Hawk And A Hacksaw stort med både entusiasmerande och respektfulla tolkningar av den romska musiktraditionen. Och de hittar egna ingångar, kommer från ett annat håll, det är på alla plan ett berikande möte. En av låtarna, "Gadje Sirba", är traditionell, resten är ihopsnickrade av Barnes och kompanjonen Trost som får större spelrum än tidigare. Ett par spår har sång på engelska, oftast är det instrumentalt, med dragspel, fiol, blås och slagverk. Fanfare Ciocarlia ligger ibland och lurar bakom den amerikanska duon och hjälper till att skapa ett större sound, maffigt och sentimentalt, yvigt och romantiskt. Och så - bam poff bang - stormar de fram och tar kommandot. Det är upplyftande och sorgligt, bröllop och begravning i en och samma låt. Ja, ni vet, som det brukar vara med den här typen av musik.

Det är en fröjd att höra de livliga "Fernando´s Giampari" och "The Sparrow" när Barnes och Trost verkligen flyter ihop med brassbandet. Trosts två kompositioner - "Waltz For Strings And Tuba" och "Oporto" - är vackra och sorgliga på rätt sida av det sentimentala. "God Bless The Ottoman Empire" har starka influenser från turkisk musik. Ibland ploppar popmusiken upp, Barnes droppar George Harrison och Ray Davies som två favoriter.

Tidigare i år släpptes en annan skiva där en ung amerikan med indierötter tog sig an Balkanmusik. "Gulag Orkestar" med 19-åriga Zach Condons band/projekt Beirut. Jeremy Barnes och Heather Trost spelar på flera av låtarna och det finns många likheter. Men när Beirut lyckas allra bäst med att kombinera popmelodier och inlevelsefull sång med östeuropeiska tongångar är "The Way The Wind Blows" en betydligt mer varierad skiva som når djupast när popmusiken är långt, långt borta.

Och om ni får chansen så är A Hawk And A Hacksaw en liveupplevelse utöver det vanliga. Barnes spelar ofta dragspel och slagverk samtidigt; han har en sådan rytmkänsla och simultanförmåga att man sitter och gapar. Och samspelet med Trost har de två gånger jag sett dem (särskilt under höstens turné) varit iögonfallande. De hittar varandra hela tiden. Två musiker som kanske är fast för livet i Balkanmusiken. Eller är det bara en fas på väg ännu längre österut. Eller någon annanstans. Jeremy Barnes är nog en vandrare som kommer att söka efter nya utmaningar. Det är bara att hänga med.

Fotnot: A Hawk And A Hacksaw kommer från ett talesätt som bland annat finns i Cervantes Don Quijote och Shakespeares Hamlet.

(Publicerad 2006)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry