Hear: 5 pieces

Hear
5 Pieces
Room40 DRM407 Digital
(improv, minimalism)

Av: Johan Redin

Publicerad: lör, 2009-09-26 00:56

Trion Hear består av tre vid det här laget ganska stora namn från tre helt olika delar av världen, Hannes Strobl (Tyskland), Toshimaru Nakamura (Japan) och Tony Buck (Australien). Buck verkar visserligen sedan länge i Berlin (liksom Strobl) och numera spelar väl Nakamura oftare i väst än hemma i Japan. Men på det stora hela är musiken hur som helst hederlig transkulturell elektroakustisk improvisation, utgiven som en så kallad ”download only” på Lawrence English bolag Room40.

Skivan ”5 Pieces” är trions första skiva och den består helt adekvat av fem obetitlade spår. Det första spåret är nästa en halvtimma långt och dess omsorgsfulla geometriska utveckling kräver nog det utrymmet. Det är ett otroligt skickligt samspel som lyckas hålla kvar sin minimaliska stringens utan att tankarna far åt andra håll. Men det är inte helt självklart. Skivan ställer vissa krav på lyssnaren. Man skall ha tid och ro att verklig följa med i musiken, den fungerar inte som bakgrundsmusik. Volymen bör också vara rätt så hög, åtminstone på det första spåret. Det händer saker på både mycket låga och höga frekvenser som ligger liksom under själva ljudbilden och detta sonora landskap, signerat Nakamura, öppnar sig först när man vrider upp volymratten ett par olovliga steg. Man hör verkligen hur de olika förloppen växer fram, materialiserar sig och sedan försvinner. Som en spökstad befolkad av akustiska fenomen.

Bucks spel utgår delvis från den lite hemlighetsfulla rassel-och-klangverkstad som man känner igen från soloskivorna, men framför allt från det rena cymbalspelet och de otaliga nyanser som han hämtar i dess vibrationer. Strobls spel uppehåller sig mestadels vid de olika dissonanser och små repetitiva mönster som han bearbetar med basen. Han använder sig originellt nog uteslutande av en elektrisk kontrabas och övertygar om att den har oanade egenskaper även för improviserad musik. I slutet av det första stycket får han fram något som starkt påminner om Evan Parkers cirkulationskonster för sopransaxofon. Hur han faktiskt lyckas med detta märkliga teknologiska konststycke är omöjligt att drista sig till utan att se det live. Jag lyssnar på det flera gånger och till slut går det inte heller att utesluta att Nakamura kan vara del av det. Nakamuras fullständiga behärskning av mixerbordets dolda potentialer är alltid överraskande och man tycker sig alltid vara med om något nytt. Hans diffusa feedbackskulpturer har inte bara givit upphov till själva genren ”no-input mixing board”, de har också skapat en helt egen vokabulär inom improvisationsmusikens annars ganska anspråkslösa benämning ”live electronics”.

Efter det första minimalistiska stycket tar dock skivan en annan riktning. Plötsligt lyssnar man till en repetitiv, nästan krautig, melodislinga på elbas kombinerat med Bucks lite sprattliga blompinnar. Det är meditativt och bra, men som sagt helt annorlunda. Nakamura laborera allt mer med en bångstyrig feedback som när som helst tenderar att slå över. Till skillnad från det första spåret presenterar de återstående styckena något som jag till ena hälften skulle kalla elektroakustisk improvisation och till den andra någon form av post-rock. Alla styckena navigerar kring Strobls elektriska basslingor som gör det hela lågmält samtidigt som något som påminner om popmusik framträder i strukturen. Resultatet ligger ibland nära den korsning av melodiska fragment och improvisation som finns hos t.ex. österrikiska Trapist. Om Hear kommer att fortsätta samarbetet vågar jag nog gissa på att de kommer att dra än mer åt detta håll. Som helhet är ”5 pieces” är en lyckad landning, även om jag tycker att den första mer experimentella exkursionen överskuggar resten av plattan.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry