Heaven And: Bye and Bye

Heaven And
Bye and Bye I’m Going to See the King
Staubgold 98

Av: Magnus Nygren

Publicerad: tis, 2010-05-25 23:56

Bye and Bye I’m going to See the King är Heaven Ands andra album, uppföljaren till debuten Sweeter as the Years Roll By som kom häromåret. Denna gång är musiken helt instrumental, förra gången gästade Alexander Hacke från Einstürzende Neubauten på några låtar, och den är inte riktigt lika hård som på föregångaren. Fortfarande är dock de improviserade inslagen stora och bärande.

Hur Heaven And utan fördomar hämtar beståndsdelar från vitt skilda håll är det som gör dem intressanta. Zeitbloms tunga basgångar är som hämtade ur rockens sångbok medan rytmiken byggs betydligt friare av de båda slagverkarna Tony Buck och Steve Heather. Framförallt spelar de på trumset, men Heather använder även andra slagverk, marimba och harpa. Den mångsysslande gitarristen Martin Siewert (från Trapist och flera andra konstellationer inom både improv och avskalad rock) spelar väldigt varierat och är den som styr in låtarna på olika musikaliska områden. Det kan skimra från så olika håll som americana, blues, hårdrock, frijazz, psykedelia och spacerock.

Det är intressant att höra hur medlemmarna tar sig olika roller. Zeitbloms bas är det sammanhållande kittet, hans basgångar är den trygga hamn de andra seglar ut och in i. Det är också basen som ger musiken den malande känslan som är både gruppens styrka och svaghet. När det är som bäst, som i Earth Magic, bygger upprepningen upp mystiska och psykedeliska stämningar som är fantastiska att ta del av. Men det är inte alltid så lyckat, på flera låtar blir det inledande bygget nästan stillastående. Egentligen inget fel på det, om det inte vore för att det är för många stillaståenden.

Men det är ändå österrikaren Martin Siewert som är huvudfigur. Hans slidespel i första delen av "Babylon", som vid sidan av "Earth Magic" är skivans bästa spår, är lysande. Tillsammans med stråkar, de rytmiska rörelserna på trummorna och Zeitbloms fasta bas bildar slidegitarren en skön roadmovie där tillfälliga inslag har stor betydelse men ändå inte ruckar på landskapets övergripande linjer. I alla fall inte förrän Martin Siewert kör förbi en lockande distpedal och kör in på en rock-psykedelisk avtagsväg.

Roadmovie-känslan återkommer på flera låtar. Exempelvis på Blue, Even där dofter från blues och americana sprids av slide, bas, virvelkomp och distgitarr efter en inledande färd genom ett tätt men föränderligt stycke musik, som snarast för betecknas som tillstånd.

Heaven And är både tyngd och lätthet. Basen skulle ibland platsa i ett hårdrocksband, trumsoundet är däremot stramt och snärtigt. Gitarren går från slide till hårddistat, från blues till tung hårdrock, från abstrakt till mycket konkret. Möjligen skulle man kunna sammanföra musiken i en slags friformrock som rör sig över stora fält. Om jag förstår det hela rätt spelar Heaven And en i grunden improviserad musik, samtidigt tycker jag mig höra hur de i improvisationen begränsar sig till avgränsade områden. Men inom dessa är fältet öppet. Det får den spännande effekten att de glider in och ut ur de olika förhållningssätten på ett mycket befriande sätt.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry