Heaven End

Heaven End
Sweeter as the Years Roll By
Staubgold 87

Av: Magnus Nygren

Publicerad: lör, 2009-09-26 01:18

En del musiker har den underbara förmågan att ständigt leta sig fram i nya musikaliska omgivningar utan att tappa sig själv. Den österrikiske gitarristen med mera Martin Siewert är en sådan musiker, han finns inom electronica under sitt eget namn, som improvisatör med drag åt poppiga strukturer i gruppen Trapist, som popminimalist i Autistic Daughters. Och med musiker som Martin Brandlmayer, Werner Dafeldecker och i gruppen Efzeg har han improviserat fram ljudlandskap som om än abstrakta ofta är besläktade med en form av struktur.

Han spelar på olika sätt i olika sammanhang, samtidigt utkristalliserar han sig oftast ganska snabbt. Det är något i soundet, i ljudbilden som är omisskännligt Martin Siewert. Så är även fallet i gruppen Heaven And som debuterade på Staubgold för en tid sedan med ”Sweeter as the Years Roll By”. Med sig har han en annan ”coming star” i form av trumslagaren Tony Buck, tillika trumslagaren Steve Heather och Zeitblom på bas och keyboard. Alexander Hacke, en gång medlem i Einstürzende Neubauten, gäster på sång på två låtar.

”Sweeter as the Years Roll By” är i grund och botten en rockskiva. En utveckling av postrocken och som repetivt lyckas följa lösa ändar ända till slutet. På vägen dit bygger de upp tillstånd med både upprepning och förändringar i dynamiken. Basgångar, trumspel, lite elektronik, marimba, lapsteel, keyboard och gitarr är de till buds stående medlen. Och de lyckas så väl! Det är enkelt och rytmiskt, de liksom hakar fast i den ”funna” tematiken, lägger till lagom med detaljer och låter det rulla på. Med Siewert som en hörbar ledsagare knådar de tillsammans ihop soundet som bär musiken framåt. Även i de täta partierna är ljudbilden porös och genomtränglig – allting hörs. Tony Buck är sparsam och mycket smakfull, två trumslagare tilltrots har trumset och percussion inte den framträdande roll man kan tro. Basgångarna från Zeitblom är tunga och någonstans i bakgrunden lurar influenser av Bill Laswell.

Alexander Hacke gästar som sagt på två låtar. Hans mörka pratsång färgar av sig och bildar en god passbit i den i övrigt instrumentala musiken. Framförallt i ”Prince Priest” sjunger han strålande. Samtidigt som låten muteras till en form av tung heavy metal förändras Hackes röst till dovt mullrande hardcoresång. Starkt. Men i linje med Heaven Ands smakfulla estetik använder de Hacke med måtta. Inte mig emot då jag tycker att hans röstläge och fraseringar lätt blir enahanda. Nu blir det däremot inte något problem.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry