Hebden/Reid/Gustafsson Live at the South Bank

Hebden/Reid/Gustafsson
Live at the South Bank
Smalltown Superjazzz

Av: Jens Holmberg

Publicerad: tors, 2011-12-01 11:07

Redan som tonåring etablerade sig Steve Reid som musiker extraordinär och trummade bakom storheter som Martha and the Vandellas, James Brown, Sun Ra, Ornette Coleman och Dionne Warwick. När han var 19 lämnade han New York och lirade en period med Fela Kuti i Afrika. Han startade sedan det egna bolaget Mustevic Sound och gav ut en rad lysande jazzplattor som ledare för Legendary Master Brotherhood. På senare år har Reid fått något av en renässans och gett ut fina skivor på såväl Soul Jazz som Domino. Mycket tack vare samarbetet med elektronicaartisten Kieran Hebden, mer känd under namnet Four Tet.

Hebden och Reid möttes så sent som 2005, då de sammanfördes i Paris av några gemensamma vänner. Sedan dessa har de varit oskiljaktiga. Främst har de framträtt som duo men Hebden har också medverkat på Steve Reid Ensemble-skivorna Spirit Walk och Daxaar. Samarbetade pågick ändra fram tills Reid hastigt gick bort i cancer 2010, 66 år gammal.

Live at the South Bank-sessionen spelades in 2009 under Ornette Colemans Meltdown Festival i London. Förutom Reid på trummor och Hebden på diverse elektroniska mackapärer kallades frijazzsaxofonisten Mats Gustafsson in för att bredda repertoaren. Hebden hade sett honom lira med Paal Nilssen-Love och imponerades över hans fria och orädda uttryck.

Som komplement till Hebden och Reids tighta och grooviga samspel som formats under ”Exchange Session”-skivorna är det första som jag tänker hur Gustafssons saxofon kommer påverka musikens riktning. Jag lyssnar och förvånas mest av att det tar 20 minuter innan Gustafsson träder in i matchen. För nättidningen The Fader berättar han att han länge satt på scenkanten och tvekade - han tyckte att duo var så bra att han i princip ångrade att han antagit jobbet. Att Gustafsson hyser stor respekt för duon märks. Han spänner inte musklerna lika hårt som vi är vana och går varsamt fram, vilket visar sig vara rätt väg att gå. Trion formas snabbt till en stark enhet där ingen överspelar den andre.

På öppnande Morning Prayer får vi under 17 minuter följa Reid och Hebden sicksacka runt varandras rytmattacker. Reid växlar taktiskt mellan trummor och cymbaler. Det är ett metodiskt och rytmiskt anslag som för tankarna till ritualmusik. Samplingsmästaren Hebden däremot bygger upp elektrostatiska stämningar med hjälp av loopar och upphackade ljudfragment. De lyssnar på varandra och samspelet är rent delikat. Jag förstår plötsligt varför Gustafsson tvekade.

Först på Lyman Place hör jag Gustafssons saxofon kvida och fräsa, för att sakta växa in i musiken. Musiken övergår sakta i ett bubblande och organiskt tillstånd där Reids hi-hatfunk är drivmotorn. Gustafsson närvaro blir ännu mer påtaglig under People be Happy där han öppnar med ett larmande spel, som spräcker till när lungorna töms på luft. Hebden skjuter stötvis in kantiga glitchljud som gnids mot dova trumkaskader. Musiken rör sig vidare genom den krautiga Untitled, där Gustafssons skickar skära kvinnoskrik genom rummet, medan Hebdens samplingsriff vilar mot Reids motoriska trummor.

Live at the South Bank avslutas med The Sun Never Sets från skivan Tounges. Pulserande elektronik väller fram och Gustafsson bjuder på sin mest melodiska sida. Trummorna fungerar som en ekokammare och skapar ett djup i musiken som det är lätt att förlora sig i.

Inspelningen är ett fint exempel på mötet mellan den fria jazzen och den moderna elektroniska musiken. Det rytmiska står i centrum, mycket tack vare Reids taktfasta och outtröttliga spel. Man kan nästa tro att det är en maskin som matar på bakom trummorna, men hans uttryck andas en mänsklig värme som snabbt slår den tanken i spillror. Att musiken stundtals är medryckande och dansant tror jag är en önskan från både Hebden och Reid. Det är viktiga inslag i deras uttryck och de jobbar pragmatiskt snarare än akademiskt. Trion öser på till den grad att jag fantiserar hur färgen släppte från väggarna i Queen Elizabeth Hall under deras spelning. Det riktigt sprakar när trion får kontakt med varandra. De fastnar inte heller i några trender utan lyfter blicken mot nya horisonter. Musiken lämnar ändå en gnutta tomhet efter sig, dels för att det är en otrolig urladdning och dels för att det är sorgligt att trion inte får chansen att mötas igen.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry