Hecker: Acid

Hecker
Acid In The Style Of David Tudor
Editions Mego 094

Av: Johan Redin

Publicerad: ons, 2009-09-23 00:05

När jag först läste titeln på Florian Heckers efterlängtade nya skiva var det med ett småleende åt ett dadaistiskt skämt. Ingenting förefaller stå så långt ifrån varandra än just den extacysvettiga acidkulturen och David Tudors hyperseriösa uppföranden av Stockhausens eller Cages musik, även om de naturligtvis electroarkeologiskt kan hänga samman. När jag sedan spelar skivan är det inte längre med ett leende utan med gapskratt som jag läser titeln. Musiken är på ytan rätt och slätt vansinnig. Ljuden kommer från en gammal Buchla synthesizer uppkopplad mot en analog Comdyna dator, ljud som sedan löper akrobatisk amok i Heckers laptop. Det ligger en hel del programmering bakom detta. Lyssnar man på hög volym är resultatet fullständigt enastående frekvenser som både stammar och insisterar på ett språk som möjligen valar eller utomjordingar kan tolka. Han hackar, packar och stuvar ljuden till såväl tjocka block som luftigt kvitter. Det låter som någon form av slumpmusik, visst, men med en genomskinande målmedvetenhet. Det går nog inte att dansa till, men det går utmärkt att lyssna till.

På det hela är det verkligen intressant hur det kommer sig att ett radikalt experiment av den här kalibern kan vara så tillgängligt? Jag menar inte precis lättillgängligt, men skivan kan spelas om igen utan att man irriteras eller ledsnar. Den fascinerar, inte bara på ett barnsligt och humoristiskt sätt. Möjligen har min smak korrumperats och perverterats genom åren, men jag vill ändå påstå att resultatet är ganska vackert, om än stundtals våldsamt. Lite av hemligheten i dess tillgänglighet ligger nog i själva ljudens kulturhistoria. Nu har jag inte lyssnat så mycket på acid och techno men ljuden är definitivt bekanta. Hecker pressar technon genom en dokumentförstörare och av strimlorna flätas en avfunktionaliserad dansmusik.

Skivan är även bekant på ett annat sätt som inte var uppenbart för mig vid de första lyssningarna. Någonstans hade jag hört den här typen av surrealistisk elektronisk spontanitet. Återigen till titeln: David Tudor. Precis i slutet av sitt liv ägnade sig Tudor åt ett av de märkligaste projekten i den elektroniska musikens historia som han kallade ”Neural Synthesis”. I linje med konstmusikens neuromusikaliska experiment hos tex. Alvin Lucier, David Rosenboom och Richard Teitelbaum gick Tudors projekt kortfattat ut på att översätta fysiologiska processer till elektroniska analoga signaler. Tillsammans med ingenjörerna Forrest Warthman och Mark Holler från Intel lät han konstruera en synthesizer som fungerade i analogi med så kallade neurala nätverk, närmare bestämt synapsernas verksamhet i hjärnan. Det är dessa nätverk som på elektrokemisk väg styr hjärnans nervceller, med andra ord de processer som ligger till grund för tänkandet och medvetandet. På detta sätt ville Tudor ”orkestrera elektroniska ljud på samma sätt som den biologiska kroppen orkestrerar medvetandet”. Inte nog med det, till synthesizern lät han även koppla ytterligare signalprocessorer enligt en tvåkanalsteknik som ger intrycket att ljuden kommer från olika lägen i rummet. Tudor önskade att vi skulle kunna lyssna på vårt medvetande.

Tudors ”Neural Synthesis No. 6-9” finns utgiven på en dubbel CD av Lovely Music. Lyssnar man så hör man ganska snart likheterna med Hecker. Problemet är bara att Tudors idé i sitt utförande är musikaliskt tämligen ointressant och den tråkar snart ut mig, hur välvillig jag än försöker vara. Kanske är det rentav tragiskt, att när man nu skall lyssna till medvetandet så blir man uttråkad? ”Not for us to see” som Shakespeare uttryckte det. Tudors verk var och är en högst intressant teoretisk utgångspunkt, men i realiteten inte lika lyckad. Hos Hecker visar det sig att vara omvänt. På ett mer intressant sätt än mycket av dagens noisescen går hans verk helt förbi psykologi och semantik och slår rakt mot fysiologin. Upp med volymen! Det finns endast ett problem med denna skiva som jag ser det. Hans musik fungerar till resultatet, men dessvärre lever den inte upp till den teoretiska ram som omger skivan. Detta är egentligen inte Heckers fel utan Robin Mackays. Till skivan medföljer nämligen den långa essän ”Climate of Bass Hunter” där Mackay med allsköns filosofiska meningslösheter försöker understryka den kulturteoretiska dekonstruktionen av skillnaden mellan genetisk och mimetisk representation. Gäsp. Först tror man att titeln på skivan är ett skämt, men det visar sig lyckligtvis vara fel. Sedan tror man att texten till skivan är ett skämt och det visar sig också, tyvärr, vara fel.

Hecker är naturligtvis förlåten. Som anades redan med den märkliga ”Sun Pandämonium” (Editions Mego 2003) har vi att göra med en verkligt innovativ musiker och med ”Acid In The Style Of David Tudor” har han ännu en gång bekräftat detta. Som en fransk filosof skulle ha uttryckt det: ”Ett oväder drar in över det uttråkade musikaliska landskapet och bär namnet Hecker. Kanske någon dag kommer detta decennium att kallas Heckerskt".

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry