Helen Mirra and Ernst Karel: Maps of parallels 41 N and 49 N at a scale of ten seconds to one degree

Helen Mirra and Ernst Karel
Maps of parallels 41 N and 49 N ata a scale of ten seconds to one degree
Shhpuma SHH013CD

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2015-05-28 19:59

År 1999 gjorde den amerikanska konstnären Helen Mirra ett verk med följande utgångspunkter: hon använde 16 mm-film, dock utan ljud, och följde en latitud, där en fot av filmen motsvarade en grad av latituden. Så förflyttade hon sig över områden av vatten och land. Detta märkligt cerebrala projekt är tillräckligt nerskruvat för att låta intressant. Ofta skapar begränsade parametrar och en uppstyrning de märkligaste verk. Det är som om uttrycket fångas in och slinker ut mellan maskorna.

Nå, jag har ju inte sett denna film. Men här kommer den nu som musik. Instrumentariet är märkligt i sig, en direkt översättning av filmens skeende:

Land: guitar.
Railroad: 16 mm film rewind crank.
Deep water: bass guitar.
Rivers: silences.

Verket är lågmält, nästan intill utplåning. Först uppfattar jag det som ett brus. Sedan blir bruset alltmer differentierat. Genom ljudgeneratorer och filter dyker precis det upp som står i instrumentariet.
En gitarr hummar ytterst lågmält. Plötsligt blir det tyst. Styckena är ganska långa. Som panoreringar, men de motsvarar ju avstånd tillryggalagda i filmen. Det blir ju ingenting sådant då de klingar, då kommer andra kvaliteter till, beröringen av gitarren, musikens lugna rytm, örats sökande. Det som i filmen borde tydligt uppvisa skiftningar i landskapets karaktär, går inte att avbilda i musik.

Musik har svårt att bli en konceptuell aktör. Den klingar alltid, till och med i de mest minimalistiska verk. Och detta är inte minimalistiskt, tvärtom, så fyllt av skiftande brus, som bäddar in de analoga instrumenten och tystnader. Effekten blir som att ha ramlat ut ur ett musikstycke och höra det underifrån, eller som om du rörde dig under vatten och upplevde rörelser, vågor, instrument ovanför dig. Det är ett konstprojekt vars parametrar överförts till musik, eller rättare sagt ljud. Dessa ljud leder tankarna mot helt andra rymder än filmen torde ha gjort. Här blir ju latituderna mer som ett slags grafiskt partitur, en struktur som musiken hängts upp på. På skivan finns en anvisning hur jag bör lyssna. Jag försöker, jag kan följa ljuden, ana vägarna, men snart tröttnar jag, ljuden övermannar orden. En ordlös resa i rummet, en av de smartaste översättningarna av något som kunde varit field recordings. Nu är det inte det, utan tolkningar.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry