Hellström, Bowers: Cuts

Hellström & Bowers
Sine Cera
Schhh... SE3JQ13001

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2013-02-05 15:29

Sten-Olof Hellström är ett av namnen bakom nystartade skivbolaget Schhh… Elektronik, laptop, ljudkonst. Med hela tekniken och hantverket uti fingerspetsarna; och han kan använda det, bara litet i taget, och få oss att känna hela ljudlandskapet. För mig är det som bildkonstnären som tecknar i ena hörnet, men redan anar hela bilden, är beredd på slump och störning, men ändå har en inre blick, eller kanske hellre inre öra. Den som är funtad på det viset gör linjeskarpa teckningar och använder de minsta nyanserna i gråtonen. Här är han inspelad på duo med John M Bowers, som han jobbat med sedan 1997.
Jag ska genast säga, att med den här specifika vikten på utgåvorna har Schhh… verkligen en raison d´être i musiklivet.

Det är skarpt redan från starkt. En ilande tydlig linje väser sig fram i ljudrummet. Så är det igång. Kontrapunktiska ljud kopplar på, stör, klättrar runt. Men oavbrutet finns riktningen där. Utan att betona rytmen finns den stora linjen alltid kännbar. Just det där landskapet, som blicken anar, sikten är längre än till knapparna och reglagen.

Den som vill utöka landskapsassociationen kan känna sig för i dimma, höra fötterna mot marken, som inte syns, treva i mörker, ana ljud i fjärran. Då blir det mycket suggestivt.

Jag föredrar det rumsligt. Och då blir det abstrakt. Jag är fascinerad över hur båda musikerna finner alla artegna klanger, modellerar dem, stegrar och minskar, utan att det låter så där teknikfängslat. Nej, tekniken har på ett egenartat sätt lämnat musiken; den finns tekniken förutan. Jag tappar strax intresset för hur det är gjort. Mer hör jag på det som är gjort. Hur ljuden töjs, skavs, läggs samman. Särskilt den där töjningen och böjningen är viktig, för den påverkar tiden, utsträckningen och det egenartade rum som byggs.

Det är ett musikaliskt rum väggar, golv och tak ligger i dimma men ändå tydligt känns. Kaos ligger nära till hands, men hanteras alltid av lågfrekventa störningar, som lägger sig som en kontrapunkt, så att den där linjen, inriktningen, teckningens nerv och rörelse inte bryts sönder. Den får utrymme att utforska rummets möjligheter.

Det betyder ju då också att mitt i det stora otydliga men närvarande rummet uppstår små förtätningar, ett slags lådor av ljud, som komprimeras, där ljuden stadgas och skapar komplicerade men tydliga formkroppar.

Då sänks horisonten och ljuden saktar in för att bygga olika slags tjocklek, texturer. Inget onödigt fyllnadsmaterial är tillåtet.
Tvärtom förmår Hellström och Bowers röra sig in mot ljudens minskande klangskärpa och liksom behålla ett tomrum. Här känns musiken som ett skal ärrat av beröring och växt.

Ur varje sådan förtätning och urholkning växer nya ljud fram, ibland med en pockande fart och intensiv rusch. Rytmen tar fart nästan som till dans; men dans är det inte annat än inombords, det här är genomarbetad lyssningsmusik.

Variationerna är en viktig parameter. Fjärran från påskruvad noise söker Hellström och Bowers sina uttryck, där inte bara det artegna men lika mycket korta associationer spelar med. Toner som påminner om något, ljud som plötsligt tar upp en klang från omvärlden, ekon från något som låter fjärran, jag undrar vad.
På det viset håller musiken lyssnaren, eller i alla fall mig, på helspänn. Jag vill inte gå miste om något.

Att så till den grad avstå från konvenans och lakuner gör ju musiken tät på information. Inga passager att andas ut i, inga rondeller att snurra ett extra varv i. Det här är musik där spelarna ställer stora krav på sig själva, varandra och den lust de oavbrutet måste förena med fingerkänslan.

Det är inte utan att jag känner mig ganska yr efter genomlyssningen. Trekvart med mäktig elektronika vars samtliga horisonter ligger utanför samtiden. Med filosofen Deleuze skulle jag kunna hänföra denna musik till den konstnärliga kärnverksamhet som han rubricerat som rhizom; dessa livfyllda mycel som sprider sig bortom samtiden under jorden och förenar tider, idéer, ljud, människor, tankar. Det är faktiskt vad musik ska handla om. Och det gör Hellström & Bowers särskilt angelägna. Den som gängat sig med samtiden har nog en del att lära här.

Så var det det här med den skarpa teckningen. För mer än någon annan konstart känns denna musik hemma i viss bildkonst.(Förslag: Öyvind Fahlströms ”Opera” eller Ida Thunströms stora teckningar – slå upp!) Silverstift, grafit och nyspetsad blyerts har tecknat dessa rum, som måste beträdas för att kunna förstås.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry