Helmut Lachenmann_Streichquartette

Helmut Lachenmann
Gran Torso / Salut für Caudwell
Col Legno WWE 1CD 31804
Helmut Lachenmann
Grido / Reigen seliger Geister / Gran Torso
Kairos 0012662KAI

Av: Johan Redin

Publicerad: tis, 2010-06-29 12:06

Den tyske kompositören Helmut Lachenmann (f. 1935) räknas sedan det internationella genombrottet i början av 1980-talet till en av vår tids viktigaste tonsättare. Vägen dit har knappast varit oomstridd, men en kompositör som utforskar klangvärlden som ett motstånd får kanske räkna med att receptionen blir därefter. ”Oväsen”, ”destruktion”, ”noise” eller Verweigerungsmusik har man kallat hans verk – både i positiva och negativa ordalag.

Märkligt nog kom kritiken mot de destruktiva dragen från den nutida musikens modernistiska falang snarare än den traditionellt klassiska musikens skönhetsdyrkande läger. Kompositören Hans Werner Henze skylde inte sin ”misstänksamhet” mot Lachenmanns musica negativa, med vilken han förstod en musik som bara söker styrka i ett slags råhet och förnekande. Uttalandet väckte en hätsk debatt i tysk musikpress som kanske hade det enda goda med sig att Lachenmann ånyo fick chansen att förtydliga sina grundläggande intentioner: hans kompositioner tar ett definitivt steg från konsertmusiken till lyssnandets domän och klangens (o)möjliga artikulationer. Han vill kränga musiken ut och in genom att använda både klangen och ljudkällan (till exempel baksidan av en cello) som rent material.

Kraften blir enorm. Så pass kraftfull att det blir uppenbart att det inte bara är klassiska kompositoriska konventioner som punkteras, han tvingar fram lyssnandets existentiella ståndpunkt. Och på något sätt har hans musik verkligen lyckats med att ställa musikens yttersta fråga. Den har delat protagonister och antagonister i två läger där de förra hävdar att den innebär musikens slut och de senare att det i själva verket handlar om dess början. Men jag tror att Lachenmanns musik egentligen är bortom förnekande eller bejakande; den äger rum i musikens egen materiella förutsättning, en grumlig region vi känner till men sällan blickar in i. Han ger oss en ficklampa och en nästintill blank karta och låter oss träda in i klangernas innanmäten, dess främmande former.

Lachenmanns tre första stråkkvartetter är därmed exemplariska verktyg. Särskilt den första, Gran Torso (1971-1972, reviderad 1978) tjänar som en bra ingång till hans fascination av det samtidigt rena och orena. Men det är ett krävande stycke. Nyligen har bolagen Col Legno och Kairos givit ut två tolkningar av stycket; den första av Bernkvartetten och den andra av den alltjämt prisade Ardittikvartetten. Det handlar om långa utdragna passager med inskott av radikalt uppbrutna klanger, frasande, knastrande, gnisslande och knackande. Gran Torso är musik som är precis på gränsen till att gå sönder. Det framförs av båda kvartetterna med en extrem precision, men det är en stringens som samtidigt får denna märkliga klangvärld att vara levande. Bernkvartetten har inte samma kraft och tempo i spelet som hos Ardittikvartetten, men de kompletterar ypperligt med sin litet mer porösa och spruckna tolkning.

Lachenmanns andra och tredje stråkkvartett, Reigen seliger Geister (1988-1989) och Grido (2001-2002) framförs båda av Ardittikvartetten med känsla för verkets lek med gradvisa förlopp och pendlingar mellan det utdragna och det ögonblickliga. Trots det tidsmässiga avståndet till Gran Torso tycker jag att de kan ses som omedelbara fortsättningar på detta stycke. Det intressanta är också att tystnaden, som förvisso alltid har varit en viktig ingrediens i Lachenmanns verk, får en mer framträdande roll. Men det är en märklig tystnad – aldrig helt tyst, utan ett slags viloläge, en nollposition. Tagna i sin helhet är dock varken Reigen seliger Geister eller Grido särskilt tystlåtna stycken. Tvärtom ger de prov på så gott som all form av distorsion som strängar förmår.

På Col Legno-skivan finns dessutom det fantastiska gitarrstycket Salut für Caudwell (1977) med som framförs av Wilhelm Bruck och Theodor Ross. Detta stycke för två gitarrer och uppbrutna texter av filosoferna Friedrich Nietzsche och Christopher Caudwell visar både på det underbart rytmiska och konkreta i hans sätt att skriva, en metrisk dans som – hur märkligt det än låter – inte skyr det abstrakta och introverta.

Har man tidigare inte lyssnat till Lachenmann tycker jag att man kan börjar här, med denna egensinniga gitarrduo, och sedan gå vidare med Ardittikvartettens tolkningar. Blir man härmed övertygad om Lachenmanns betydelse är det ett måste att också införskaffa LP-skivan på Edition RZ med inspelningarna av Guero, Gran Torso och Pression från 1972 (utgiven 1990 men finns fortfarande kvar att beställa från skivbolaget) – då är man definitivt fast!

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry