Henrik Munkeby Nørstebø: Solo

Henrik Munkeby Nørstebø
Solo
Creative Sources 177cd

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2011-11-16 21:21

Norske trombonisten Henrik Munkeby Nørstebø tar sig före att presentera tio stycken ganska fria improvisationer. Numer har vi vant oss vid att soloplattor är ett ljudäventyr, där kartan inte längre stämmer. En gitarr är inte längre en gitarr, en trumpet kan låta som en bandkomposition och så vidare.

Men långt innan dess fanns det ett slags individualistisk frihetsrörelse inom jazzen. Många musiker bröt sig ur gruppens normer. De avskaffade trumslagaren till exempel, eller satsade på ett slags kollektivism, men de djärvaste blev sina egna kollektiv av ljud.

Det var inte längre bara pianister som fick sola sig i individualismens uppmärksamhet. En Jimmy Giuffre eller en Sonny Rollins tog för sig solo. Och skrev historia. Sedan blev på något vis alla instrument individuella solister. Under 1960-talets hektiska experimenterande glänste trombonisterna. Roswell Rudd fläskade på som ett anarkistiskt barnbarn till Kid Ory. Albert Mangelsdorff lät som hur många som helst på samma gång, där han drev de virtuosa boptraditionerna in i en speciell europeisk fåra. Och i Sverige hade vi Eje Thelin med en rasande teknik, som under några dynamiska år i mitten av 60-talet visade vad instrumentet förmådde av transdans.

Det var en lång inledning till detta soloalbum. Men i den här traditionen rör han sig, Henrik Munkeby Nørstebø, då han tar oss i handen och leder oss ut i sitt landskap. Anslaget är först närmast som en koral. Sjungande, nynnande. Han skulle ha kunnat spela med Arne Domnerus, tänker jag först. Men sedan släpper han in andra ljud, biljud och gurglanden, som smittar ner det helgjutna.
Snart vänjer jag mig vid hur han blandar ett närmast triumfatoriskt sound med mer inåtvända tricks med mycket smak av 70-talsimpro. Metallen klingar med, biljud surrar. Men han är ändå en konturernas man, en klassiker, som hela tiden har instrumentets kropp i fokus. Till det intrycket bidrar de korta, ganska strikta improvisationerna, som alla har en fast form och som också kopplar i varandra som i en svit.

Jag gillar när han stannar upp och begrundar ljud, spänningar, glidningar och struntar i effekter. Den där obönhörliga inre rörelseriktningen har han gemensam med Mangelsdorff. Det betyder att jag upplever en stark jazzig uppfattning, trots att många av artens karakteristika döljs; men beat, rytm, melodik känns som underförstådda element hela tiden.

Skivan slutar som den börjar med att Henrik Munkeby Nørstebø sjunger sitt allra innerligaste minne från oss, och det låter som en stilla koral eller psalm. Det är en mycket vacker skiva.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry