Henry Grimes: Solo

Henry Grimes
Solo
Ilk 151CD

Av: Johan Redin

Publicerad: tis, 2009-09-29 09:51

Henry Grimes spelade med de främsta av jazzens nydanare från slutet av femtiotalet till slutet av sextiotalet. På legendariska bolag som t.ex. Prestige, Blue Note, ESP och Impulse kan han höras tillsammans med Thelonious Monk, Lee Konitz, Sonny Rollins, Lenny Tristano, Cecil Taylor, Charles Tyler, Frank Wright, Albert Ayler. En sådan meritlista torde visa på en stadig karriär som jazzmusiker. Men efter ett trettiotal plattor och nästan tio år som en av de främsta basisterna inom den amerikanska frijazzen så tystnade Grimes. Plötsligt var han som bortblåst och försvunnen – i över trettio år.

Orsakerna till att han drog sig tillbaka är många, men en simpel och sannolik sådan var att han helt enkelt inte hade råd att underhålla sitt instrument. Detta är ett faktum som säger en hel del om vad det innebär att vara ”stor” jazzmusiker till skillnad från rockmusiker. Att spela med de främsta är inte liktydigt med att man kan överleva på det. När Grimes lämnat in sin bas för reparation hade han alltså inte ens råd att betala räkningen utan blev tvungen att överlåta den för ett mindre belopp. Visserligen planerade han att jobba ihop en summa för att ordna en ny bas, men det blev aldrig av. Trots att de skivor han medverkat på såldes i stora upplagor och pressades gång på gång fick han inte en krona.

I trettio år överlevde han istället på små diversearbeten. Han skrev hyllmeter av poesi, men rörde inte sitt instrument. Tills en dag då en jazzälskande socialarbetare lyckades spåra upp och övertala honom att komma tillbaka till musiken. Precis som Sonny Simmons, som också var borta från scenen i flera decennier, har han alltså nu på nytt blåst liv i sin karriär. William Parker donerade en bas och Grimes ställde sig åter i ledet bland världens främsta. Sedan återkomsten 2003 har Grimes spelat över 300 konserter och till diskografin läggs färska inspelningar med bl.a. David Murray, Marc Ribot, William Parker och Cecil Taylor. Trots att han idag är 74 år gammal har han mycket att ge och har dessutom börjat spela violin.

Ett ypperligt sätt att höra var Grimes står idag är att skaffa det danska bolaget Ilk Musics utgåva ”Solo”. Det är på många sätt en unik skiva, en dubbel-cd med en speltid på nästan 160 minuter! Att ge ut en soloskiva (oavsett instrument vill jag påstå) som är över två timmar lång är minst sagt ett självsäkert steg, både för musiker och bolag. Men faktum är att det är själva förutsättningen för skivan som ligger till grund för dess monumentala karaktär, ett villkor som med största respekt är varje musikers drömscenario. Den danske musikern Kresten Osgood åkte till New York och gav Grimes ett så gott som obegränsat utrymme.

Det blev alltså två mycket långa obrutna improvisationer för växelvis bas och violin. Att Osgood har behållit dem som helheter, dvs. utan klipp eller postproduktion är berömvärt. Det handlar alltså om ett spår per cd så detta resulterar förhoppningsvis i att man tar sig tid till att lyssna på hela sessionen utan att hatta hit eller dit. Att lyssna igenom båda skivorna på ett bräde är nog att begära för mycket även av entusiasten, men det är nog inte meningen heller. Man väljer sitt tillfälle, slår på musiken och följer Grimes flöde under dryga timmen. ”Anyone who takes the time to sit down and listen to these two records will be strongly rewarded”, heter det i bolagets pressmeddelande.

Och de lovar inte för mycket. Man blir belönad, det måste man säga. Längden och den varierande intensiteten i Grimes spel ger improvisationerna en lika mycket episk som poetisk karaktär, en besträngad skildring av jazzens ryggrad. Bas och trummor är ju klassiskt kallade för rytmsektion och Grimes börjar med att väcka en serie förslag om hur just rytm kan uppfattas. Den står ibland stadigt, men glider också obemärkt över i sång. Melodier varvas med korta explosiva kluster eller med dissonant stråkspel. Från rytm till melodi och från melodi till dissonans och uppbrott. De första trettio minuterna är en uppvisning av ett enastående spel. Men när Grimes sedan går över till fiol (som sagt helt utan klipp eller redigering) tappar det en del. Det känns märkligt nog litet omotiverat och faktiskt aningen tafatt. Efter ungefär fem minuter är han dock tillbaka till basen igen och tillbaka till växelspelet mellan vila och energi.

När han längre fram i sessionen återvänder till fiolen känns det däremot helt rätt, särskilt i de längre passagerna på den andra skivan. Varför det plötsligt känns rätt är svårt att beskriva, möjligen beror det på att man i lyssnandet nu är helt inne i Grimes berättelse. Gradvis känns det som att det är mer eller mindre instrumentets kropp och volym som avgör skillnaden mellan bas och violin. De båda instrumenten står inte i någon dialog med varandra utan fungerar snarare som två röstlägen hos en och samma berättare. Men emellanåt är det också mer rörelse än form, ett växlande av hastigheter.

Skivan slutar också helt perfekt, abrupt mitt i ett spel, mikrosekunden innan en påföljande ton. Tyst. Som hos Robert Musil, mitt i en mening. Grimes berättelse har egentligen ingen början, mitt eller slut. Den är eterisk i ordets bästa bemärkelse. Ljuden är helt enkelt återspeglingen av de ord han har samlat på i över trettio års tid.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry