Henry P Warner, Earl freeman, Philip Signer: Freestyle Band

Henry P Warner, Earl Freeman, Philip Spigner
Freestyle Band
NoBusiness Records NBCD 41

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2012-05-31 23:04

Det är verkligen att röra sig i musikhistoriens mest dolda hörn att lyssna på denna skiva. 1984 gav trummisen i Freestyle Band ut deras LP på egna Adeyeme Productions. Inte blev de mer kända för det.

Alla i trion rörde sig i det svarta avantgardets utkanter. Några hade spelat litet med Sun Ra, de var välkända i kretsen kring Billy Bang och andra av tidens radikala avantgardister.

Den excentriske basisten Earl Freeman minns jag från en rad av de olika album som spelades in i Europa tidigt 70-tal. Inte minst med Archie Shepp och Noah Howard. Hemma i New York var han också politiskt aktiv för Svarta Pantrarna med sin musik. Av och till spelade han också yvigt piano, där han sprätter klangexplosioner omkring sig.

Philip Spigner som spelar handtrummor verkar också ha varit en udda gestalt. Klarinettisten Henry P Warner hade levt ett oroligt liv, delvis hemlös, innan han klev in på frijazzscenen. I New Yorks loftscen på 70-talet var han en av spelarna. Vad jag kan förstå är han än i dag aktiv i sin hemstad.

Men under några år i början av 80-talet fungerade Freestyle Band. Jag känner igen Freemans trygga, lunkande basspel från Shepp-sessionerna några år tidigare. Tungt resonerande.
Spigners handtrummor ger en väldigt speciell, dansant karaktär åt musiken. Han rör sig fritt, snabbt och lyhört inom de gränser han satt upp. Klangfärgen binds vid handtrummornas korta, torra ljud. Det är bara skinn och trä som hörs.I några solon visar han vad han kan skapa med handflator och fingrar, rappa, dova, mullrande svävande rytmmoln.

Avsaknaden av cymbaler lägger en hel del i Warners klarinettknä. Han får stå för det högre registret och spelar utpräglat rytmiskt. För att inte säga slagverksaktigt. Blandat med långa melodier, slingor som bryts upp. Han spelar sin klarinett både till att sjunga, gråta, hulka och peppra svidande rytmer i våra öron.
Warner drar sig inte heller för att dra sig till minnes korta slingor, som påminner om barndomsidolen Charlie Parker, eller i alla fall någon bopspelare.

Det finns många högtidsstunder med Warners klarinetter på albumet, långa, flytande slingor, där musiken aldrig vill ta slut.
Helt klart känner jag igen mig i tidens amerikanska fria jazz; men utan tvivel har Freestyle Band en egen röst.

Och i Henry P Warner hör jag ännu en av dessa mindre mästare, som gör musik så intressant. Hans talande, böljande, yviga sätt att spela på sina klarinetter låter helt egna. Kanske är det egentligen dessa kleinmeister som bär musikhistorien på sina axlar, och också formulerar den. Vi är förbländade av berömmelsen. Vilket detta album visar.

Att Freestyle Band hade en egen klang har jag redan understrukit.
Samtidigt ännu ett vittnesmål, hur illa nyskapande musiker skattas. Att läsa om de stundtals ganska usla villkor som präglat de tre musikernas liv är skakande.

Desto viktigare att deras musik nu görs tillgänglig. Både den numera rätt obskyra vinylen och tidigare outgivet material.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry