Henry Threadgill & Zooid – Tomorrow Sunny/The Revelry, Spp

Henry Threadgill & Zooid
Tomorrow Sunny/The Revelry, Spp
Pi Recordings P43 (Forsyte)

Av: Per-Åke Holmlander

Publicerad: tors, 2012-10-25 22:46

Året är 1977. En ung man tar nattåget från Bastuträsk med mål Moers New Jazz Festival. Det är inte första gången han gör resan. Det är som ett gift, han måste bara dit igen. Nu 35 år senare är allt – hela långa långa resan, att han överhuvudtaget kände till festivalen, att sova i buskar och gymnastiksalar, att uppfyllas så totalt – svårt att fatta, komma ihåg och förstå vidden av. Hurusom…..

Detta år spelade Henry Threadgill på festivalen och då med gruppen ”AIR”. Jag drabbades och sedan dess har jag lyssnat på det mesta han gjort. Jag räknade precis i skivhyllan och hittade ett tjugotal inspelningar i Threadgills eget namn. Gruppen Zooid startade han år 2001 och både den akustiske gitarristen Liberty Ellman och tubaisten Jose Davila har varit med sedan starten. Det är en fantastiskt samspelt grupp som har utvecklat Threadgills egenartade musik till mästerskap. Ibland förstår man ingenting. Hur är det gjort och hur gör dom det? Vad är det här? Med andra ord - musik som är fantasifullt obegriplig, ibland nästan obefintlig och bara helt underbar – jag älskar det här!

Zooid har en ovanlig sättning. Threadgill – flöjt, basflöjt & altsax, Ellman – akustisk gitarr, Davila – tuba & trombon, Christopher Hoffman – cello, Stomu Takeishi – akustisk basgitarr och Elliot Humberto Kavee – trummor. För övrigt ”brukar” Threadgill ha med mindre vanliga instrument i sina grupper som oud, valthorn, marimba, ackordion och t.o.m. två gitarrister & två tubaister i ”Very Very Circus” bandet. Musiken är ibland undflyende och fragil som i ”A Day Of” och ”So Pleased, No Clue”. Ibland toksvängig som i ”Tomorrow Sunny” och ibland - allt annat! Klangen är magisk. Måhända är det inte helt lätt att översköljas av Threadgills egenartade musikaliska värld. Något som några i publiken på Umeå Jazzfestival för ett par år sedan lät mig förstå. Men gör ett försök om ni inte provat och har ni prövat – köp. En udda detalj på albumet är ett sista extra spår med alla inspelningsdata uppläst av en kvinnlig röst. Specialservice för blinda och lyssnare över 50 som har svårt att läsa CD-konvolut måhända.

Slutligen. Henry Threadgill är utan tvekan en av de mest originella rösterna i ”jazz” och improvisation/komposition idag. Han spelar inte starkast, inte snabbast, inte smartast. Men han har mycket att säga och gör det på sitt alldeles egna sätt.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry