Herman Müntzing, Självskalv

Herman Müntzing
Självskalv
Treffpunkt Treff 008

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2012-06-28 11:34

Herman Müntzing är en musiker jag alltid känt djup sympati för. Han har alltid sökt och givit akt på de små ljuden, vare sig de är akustiska eller elektroniska. DIY har varit en ledtråd men inte som princip utan som kompass, för att se var han hamnar. Bland dessa ljudande ting har det alltid funnits en vision, ungefär som då de första solstrålarna bryter igenom molnen och lovar en vacker dag. Aningar, som kan störas av skurar och elände. Men också alla de här oväntade händelserna får komma med.

Det är inte filigranarbetet som räknas. Det är drömmarna. Som att blunda och fundera och tingen förändras bakom ögonlocken, det slinker ut ett och annat puffmoln från det undermedvetna. Sådan är Müntzings musik och han understryker det själv med titlar som hämtade ur någon surrealists katalog eller poesi: ”Strömfödd”, ”Självskalv”, ”Lödledd”, ”Gasrytm”, ”Svagt rörlig ännu synlig”, ”Vad av dig själv vill du vara”. Det ger ju en vink att dessa påhälsningar i mötet mellan dröm och vaka handlar om mer än knäppa tilltag. Det är ett evigt resonemang kring honom själv och att vara människa. Så stort. Men för att våga sig på det måste man ta hjälp av några doser till exempel André Breton, som ju fantiserade att bokobjekt han fått uppenbarat i sömnen borde förverkligas i realiteten. Då skulle alla slås av häpnad.

Så är det ju inte alltid. Det svåra är att översätta det dimmigt otidsbundna icke spatiala till något som fungerar i vår värld av förutbestämda sinnen. Müntzing gör det på sitt vis. Han lägger gärna upp lekfulla slingor, små retliga figurer, mullrande botten. Runt det surrar toner och hemliga ljud i små klungor. De piper, tjuter, väser, fräser. Och inte är det lätt att spåra deras ursprung. Sådana ljud bor i alla dessa ting, hemmagjorda instrument och några objekt. Relationen mellan den klingande ljudkroppen och själva ljuden blir som förhållandet mellan oss själva och våra drömmar. Inget liknar varandra.

Men Müntzing försöker maka dessa poler litet närmare sig själv. Och av bara farten har han gjort en underrfundig, medryckande, lätthörd och bitvis också rätt smårolig skiva. Det haltande spår han kallat ”Skånsk dans, kvalitetssäkrad” förtjänar kultstatus. Så här kan impro vara. Skyddslöst töntig och öppet smålarvig, och med det menar jag högsta beröm, eftersom alla som klär ut sig, värjer sig, låtsas och lägger på en allvarlig livsfilosoferande alternativt supermanlig min, ja, är vi inte rätt trötta på dessa former av styling av livet?

Från detta är Müntzing fjärran. Däremot kryper han nära sig själv; och vågar fråga oss efter att själv ha visat upp sig: ”Vad av dig själv vill du vara”? Det är både störande och avväpnande. Han har gjort ett album, där han inte skyr enkelheten, undviker det sofistikerade, men skapar en akustisk-elektronisk platta fylld av infall och samtidigt är sammanhållen i en klangbild som rör sig kring ett centrum av små återkommande klanger; ibland spräckta av basbrum ibland hissade upp i luften av svirrande toner.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry