Herman Müntzing DeConstruCt: 10 solopieces

Herman Müntzing
DeConstruCt: 10 solopieces
Creative Sources 082

Av: Thomas Millroth

Publicerad: fre, 2010-01-15 11:02

Herman Müntzing är en klassisk friformmusiker. Där finns både en förankring i jazz och rock, han är basist, och en högspänningsledning från den experimentella improns knastrande energi som finns i exempelvis svenska gruppen Gush.

Müntzing har hunnit spela med en rad viktiga aktörer. Om jag skulle välja någon partner i hans förflutna, tycker jag samarbetet med Martin Klapper var märkligt i sin lekfulla frihetlighet. Och just sökandet efter ljud och akustiska kvaliteter hos olika småsaker och föremål känner jag som hörselgrund i hans musik. Klassisk friformmusiker skrev jag nyss. I detta ligger förmågan att ur det allmänt sökande oväntat fiska upp pregnanta figurer, rytmiska förtätningar och till och med bundna partier. En spänning och förväntan skapas. Så är det även på detta album utgivet av portugisiska Creative Sources, som har näsa för mindre uppmärksammade ljudkreatörer i Europa.

Friformare har gärna uppfunnit egna instrument; alternativt funnit ljud värda scenen i de alldagligaste ting. Eller objekt, som det brukar stå på konvolutet. Så även här. Müntzings huvudinstrument är hans egen flexichord. Grundformen liknar en liggande gitarr men innehåller betydligt mer. Det förbinder honom med musiker som Annette Krebs. Men inte klangligt. Här finns inget av hennes nysvävande elektroniska ljudfärder. Mer plockar han tonerna. De tillrar och strömmar, sprakar och sprallar. De kan likna skratt eller bara i allmänhet samlas i konfunderade klungor, som rör sig likt stararnas ostyrigt styrda flockar om hösten. Hit och dit, omformande sig som en stor organism av tydliga individer. Så är det. Müntzing avlyssnar varje ton. Metoden blir additativ. Bit läggs till bit. Ibland dyker oväntade ljud upp från olika ting. Eller han sätter på samplern, som släpper bundna rytmer ifrån sig för ett ögonblick. Ett kort tag blir det lätt sväng, och fingrarna verkar vilja knäppa takten på flexichorden men bestämmer sig för att flaxande sprida tonerna i en spänning mot rytmen så att ett oändligt motsägelsefullt ljudlandskap bildas.

Herman Müntzing tar aldrig till de stora gesterna. Han försöker inte övertyga oss, inte imponera, snarare verkar han glömma oss. Försjunken i alla de ljud han spelar ut mot varandra. Denna intensitet, för det är det, gör vart och ett av hans tio solostycken till individer. Hur de är besläktade anar den som lyssnar fram och åter på styckena. Man kan intuitivt uppleva den sökande konstruktionen, känna hur han dekonstruerar och undersöker de eventuella mönster som bildats.

Lekfullheten är en genomgående storhet under hela albumet, vilket gör att Müntzing lätt manövrerar förbi en av farorna i den här sortens impro – den tomma pretentionen. Han har plockat ner ljuden till en konkret vardagsnivå, där han funnit instrument och redskap i nivå med hans musikaliska lust och nyfikenhet.

(Publicerad 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry