Hermann Keller: Solo, Duo and Trio Improvisations

Hermann Keller
Solo, Duo and Trio Improvisations
Neos 11313

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2014-02-27 12:25

Pianisten Hermann Keller är bosatt i Berlin, han rör sig mellan komposition och improvisation och har så gjort hela det musikaliska liv, som började under tidigt 1960-tal.

Den som hört hans distinkta, repetitiva spel som rullar genom olika klangvävar glömmer det knappast. I DDR föll han mellan alla stolar, sturig, egensinnig och totalt självständig i förhållande till stilar mutade han in ett musikaliskt fält som var öppet åt alla håll.

I mina och många andras öron är sannolikt Berliner Improvisations-Quartets enda album på Amiga från 1970-talet en av den europeiska improvisationsmusikens absoluta höjdpunkter, och då har jag räknat med både toppnoteringar från ICP, FMP och Incus. Skivan utmärker sig för sin totala självständighet åt alla håll, vilket förstås gav gruppen svårigheter, den var lika svårplacerad som dess medlemmar, vilket illa passade kulturarrangörerna i DDR, som gärna ville sätta rubriker över allting.

Och då jag skriver om gruppens övriga medlemmar tänker jag nog i första hand på barytonsaxofonisten Manfred Schulze, märkligt nog ännu föga känd, en av improvisationsmusikens allra största instrumentalister och gruppledare. Hans samarbete med Keller borde ha legendstatus och kulturskyddas. Jag väntar otåligt och frustrerat på en samlad nyutgåva.

Keller är fortfarande aktiv, bosatt i sin gamla lägenhet i Prenzlauer Berg i Berlin. Schulze lever inte längre. Denna cd innehåller material av olika slag inom ramen för Kellers improvisationskonst. På skivbolaget finns även ett par plattor med kompositioner av honom. Naturligtvis rattar jag snabbt fram till hans duo med Schulze, inspelad 1976. Sju minuters intensiv åkallan, där piano och barytonsaxofon då och då byter roller. Här är det inget spräck men det är ändå spräckigare än det mesta, här gäller intelligens och känsla i rollspelet mellan de två vännerna. Pianot är distinkt och överraskande, Schulze är litet mer rumlig i tonen. Men de klanger de väver ihop, de variationer de spontant skapar av varandras infall placerar denna duo i min drömvärld. Det finns mer, hit med det genast!

Efter duon Keller-Schulze noterar jag bara en enda sak: det här albumet får det mesta av impro vare sig den är muskulös, laddad, intelligent, spontan, eklektisk, traditionell att te sig som blekta påståenden.

De övriga inspelningarna är från 2000-talet. Keller på solopiano är en uppiggande upplevelse, här är drajv och rytm, repetition och en uppsjö klanger. Vid ett tillfälle spelar han också ett slags skulpterat träpiano, där tonerna smattrar fram i olika böljerytmer. Som pianist har han en klangvidd som också omfattar mycket spel inuti flygeln. Han har varit en av förelöparna till det numera utbredda spelet på Innenklavier (inside piano). Det brusar och rusar av ton och ljudvävsmedvetande, då han sträcker händerna in i flygelns mage. Här röjs också kompositören Kellers medvetande, det är inte bara spontana gester, det är skarpt utmejslade idéer som han varierar.

Skivan innehåller också andra duetter. Violinisten Antje Messerschimdt tolkar i vanliga fall en del av Kellers egna kompositioner, här raspar och river hon feta klanger mot det vassa pianospelet. Deras gemensamma erfarenheter av kompositionella strukturer hörs tydligt, men de sliter i dem. Främst blir det ett amalgam av flera stämmor och motstridiga klanger och rörelser. I triostycket kompletteras hon av violisten Dietrich Petzold och karaktären närmar sig då komponerad komprimerad konstmusik, där tonvikten lagts på överraskande små detaljer.

Klarinettisten Jürgen Kupke löser improvisationsuppgiften annorlunda med sin skarpa stämma, som ligger nära pianot.

Så måste jag också sätta ett stort plus i kanten för gitarristen Uwe Kropinskis medverkan. Han var en av DDR-tidens intressantaste improvisatörer. Här spelar han akustisk gitarr i en glimrande duo, den första herrarna gjort ihop på 33 år, det låter av glädje. Det har blivit ett ganska lättsamt och muntert stycke där spänningen mellan Kellers blandning av planering och förfinad improvisation och Kropinskis uttalade improdriv lyfter stycket långt utöver det vi är vana vid.

Sammanfattningsvis är Kellers album en bekräftelse på hans stora originalitet och breda musikuppfattning; och i jämförelse framstår de flesta inpass i dagens impro som ganska tama i sin medvetenhet om vad som gäller, förväntas eller kan extraheras ur en tradition.

Keller är sin egen tradition, det är inte många andra som kan påstå det. Dessutom har hans musik klingat så länge ohörd att där finns ytterst få efterföljare, jag kommer inte på någon. Jag bara konstaterar att utifrån kraftfältet kring Keller och Schulze hade improvisationsmusiken kunnat få en spännande väg som skulle ha korsat allt det andra vi redan känner till.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry