Hession/Stefani:Concretes

Paul Hession Ewan Stefani
Concretes
Bruce´s Finger BF 128

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2015-12-17 18:08

På Simon H Fells album The Ragging of Time medverkade Paul Hession med ett dynamiskt trumspel, men bundet till komposition och tillbakablickande spelsätt. På det här albumet får han sträcka ut som den fantastiske slagverkare han är. Och han hör till de ljudmedvetna, vilket passar bra tillsammans Ewan Stefanis live-processade musik. Här hörs alltså en blandning analoga och elektroniska uttryck. På ett ovanligt fantastiskt vis.

Hession tar snabbt hand om uppmätningen av rummet. Han skapar en ljudbild som är stor och töjbar. Varje litet ljud, som alltid snurrar till det i oväntade, ofta avnupna rytmer, får sin egen roll. Att markera ett hörn lång bort, att ta höjd, att få marken att kännas osäker.

Och riktigt kul blir det när Hession tar fram sin analoga ringmodulator. Med ens börjar trum-rummet att bågna, böja sig och småklirra. Och det märkliga med den här duon är ju också hur de två spänner upp skimrande ljuddukar men samtidigt vågar behålla en alldeles vanlig trumlunk eller ganska allmänna processade ljud.

Men de passar in, de skapar spänning, laddar upp inför nästa explosion. För det är det gott om. De flesta ljud och rytmer bågnar och töjs till återkommande upptakter, de måste helt enkelt explodera. Ibland blir det medvetet punktering med ganska banala slagserier på cymbal trummans kanter. Men de verkar vara där för att leda vidare och samtidigt både maskera vad som väntar och ladda upp.

Ibland fångas alla ljuden upp i ekomaskinens rum, där de svävar kring och vill vidare. Plötsligt får musiken massor av filialer, som bara antyds. Ungefär som om flera spelningar pågick samtidigt fast det mesta är fördolt. Ibland hörs litet retligt avlägsna försvinnande ljud.

Den här musiken är inte bara en orgie i gamla femtiotalsljud från elektronikstudion den kombinerar det analoga med det digitala så att ljuden aldrig blir riktigt abstrakta. Trummorna är tillräckligt ofta omaskerade för att skinnen och mässingen ska kännas. Här förekommer klockspelsliknande slingor omgivna av digitala ljud. Det får rummet att växa och musiken att bottna i lyssnarens egen kropp. Det är alltså inte ett tankeäventyr att lyssna, det känns väldigt fysiskt.

Därför har detta album blivit så lyckat. Och när han drar igång ringmodulatorn…

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry