Hild Sofie Tafjord Kama

Hild Sofie Tafjord
Kama
Pica Disk PICA 003

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2010-01-14 18:24

Det är banalt att säga att norska valthornisten Hild Sofie Tafjord träder fram ur skuggan med sitt debutalbum i eget namn. Jag tvekar inför formuleringen. Som om en så aktiv och innovativ spelare i Fe-Mail, Spunk och Agrare egentligen stått i skymundan. Men ändå tvingas jag godta mitt eget snäva yttrande. Hild Sofie Tafjord har på scen och skiva trivts ihop med extroverta, expressiva musikgiganter som Maja Ratkje och Lene Grenager. Jag upptäckte Hild Sofie Tafjord som solist under en konsert, där Agrare tagit ett museums salar i besittning, dvs var och en spelade i skilda rum samtidigt. Jag blev storögd stående framför Hild Sofie. Hon skapade elektroniska ljud som vandrade från kroppen, valthornstoner som liksom växte ur henne själv. Det var på ett vis inåtvänt, koncentrerat, som om hon helt glömt av oss andra som stod där. Musiken var hypnotisk, spröd och på ett vis cirkulär.

Lasse Marhaug släpper nu på sin etikett Pica Disk det album Hild Sofie Tafjord arbetat med hemma i Oslo från september 2006 till februari 2007. ”Kama” är ett stycke elektronika, som växer i styrka och intensitet. Grunden är hennes valthorn. Det klingar först i en slinga och det markerar sist med tydlig luftström genom mässingen styckets utgång.

Första intrycket är pulserande, starkt, tätt. Hon har bearbetat det inspelade ljudet från valthornet. Knådat och format det till ett drama med höjdpunkt, vändpunkt och avslutning. Det är stark brusfaktor men ändå djupt harmoniskt.

De 41 minuterna musik hänger samman i lager på lager, där ljuden strömmar kontemplativt, meditativt i en aktiv rörelse. Det känns som om hon har gått och burit denna musik länge inom sig, för den är så uttalat organisk. Den har ett eget liv, där den som trög boaorm dronar sig fram genom en tät vegetation. Bruset rör sig som löven i en skog. Grundrörelsen känns hela tiden varm och närvarande.

Balansen i musiken skiljer sig från vanlig noise eller som man säger i Norge, stöymusikk. Rörelsen går inte mot maximering, ökning, multiplicering. Här gäller att lägga till och dra ifrån. Ljuden är individuellt utmätta. I munnen känner jag lätt hur hennes valthorn smakar. Ja, nästan i alla fall. Det är utsökt, ett skört och precist kompositionsarbete. Stycket får en effekt av ett kalejdoskop där mönster speglar sig och upprepas. Så bryts lager av ljud mot varandra och vänds för att långsamt bereda väg för den sista andedräkten genom instrumentet. I början och slutet av stycket hör vi nämligen själva upphovet: hennes rent fysiska kontakt med valthornet, närmast innan tonerna klingar och alldeles då de tunnas ut till andedräkt igen – och ljudet av metallen. Det blir en tranceartad stämning, som i meditativa bilder där en form upprepas uppdelas och speglas i regelbundna mönster.

Hild Sofie Tafjord har skapat ett stycke musik som oemotståndligt reser sig med väldig kraft och aldrig bryr sig om att bevisa denna på ett mätbart vis – som är vanligt i noise – men som fullständigt överväldigadande vilar i sin egen värme och sina egna bilder. Hon har inte gjort en flummig meditationsskiva, här finns inget mjäk och ingen ambience. Hon har komponerat oerhörda påståenden, skarpa musikaliska manifestationer och en övertygad innerlig förtrogenhet med medlen som riggar upp ett bygge av den här arten.

Skivan blir inte sämre av att Lasse Marhaug formgivit ett utsökt och kongenialt fodral.

(Publicerad 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry