Hildur + Angel

Hildur Gudnadottir
Saman
Touch TO:96
Angel
Terra Null.
Editions Mego 163

Av: Magnus Nygren

Publicerad: tors, 2014-09-25 12:52

Den isländska cellisten Hildur Gudnadottir kommer till festivalen Sound of Stockholm i början av november. Hon är dessutom aktuell med två nya cd-skivor, soloskivan Saman och Terra Null där hon gästar gruppen Angel.

Saman är det den klassiskt skolade cellisten som träder fram, precis som på skivorna Without Sinking från 2009 och Leyfdu Ljosinu från 2012. Men Gudnadottir har en förmåga att förflytta de melankoliska celloklangerna i sidled. Kanske handlar det framförallt om att hennes attityd tycks skilja sig från den man ofta finner hos den komponerade klassiska musiken. Bakgrunden i populärmusiken, såsom medverkan i grupper och spel med artister som Múm, Johann Johannsson, Throbbing Gristle, ligger där och påverkar, även om den inte alltid är så tydlig. Vilket är bra! Min känsla är att hon tar in olika influenser, bearbetar dem och skapar något nytt och eget. I den bemärkelsen är hon det goda exemplet på hur den tidigare så hypade postklassiska scenen fortfarande har ett liv. Då, när det begav sig på 00-talet, byggdes ju dessvärre många luftslott, även om det fanns en hel del bra också, såsom exempelvis Murcofs ljudliga katedraler.

Saman är en mycket vacker skiva. Melankolin är finstämd och Hildur Gudnadottir använder rösten i betydligt större utsträckning än tidigare. Ofta tillför den en sakral känsla till musiken som jag gillar. Hon är en fantastisk cellist, men glider sällan ut i tekniska konststycken, snarare är hon tydlig och distinkt. Även om dronen ofta ligger nära till hands. Fram träder tolv ganska korta kompositioner som delvis går mot olika håll även om en stämning håller samman. På låtarna som lutar mot en mer ”klassisk” känsla är klangerna mer utdragna, stråken dra fram dem stämningsfullt, medan ”poplåtarna” är mer vertikala, såsom ”Rennur upp” och ”Heima”. Det är kortare klanger, ofta frambringade med fingerspel. På ”Heima” spelar dessutom Skúli Sverrison bas.

Med Ilpo Väisinens och Dirk Dresselhaus (TM Schneider) Angel bygger Hildur Gudnadottir musik som är betydligt längre. På Terra Null har de även sällskap av Lucio Capece. Det är utdragna dronande klanger. Den inledande ”Naked Land” är med sina 26 minuter central för skivan. Här träder ett Angel som vi är vana vid fram. En dronande roadmovie som för mina tankar till amerikanska vidder med öppna landskap och långa raka motorvägar. Ett sakta bygge som börjar med fingerspel på Hildur Gudnadottirs cello och slidespel på elektrisk gitarr av Dirk Dresselhaus. Ilpo Väisänen oroar i bakgrunden med svagt mullrande elektronik. De elektroniska och akustiska dronerna får allt störr plats ju längre tiden går. Det är musik som verkligen skapar tillstånd. Fantastiskt!

På de övriga tre låtarna går de åt ett annat håll. Soundet blir mer elektroniskt och dronerna mer omslutande och slutna. Mer hardcore! Visst har de olika karaktär, ”Quake” börjar exempelvis tystlåtet men växer av Väisänens lössläppta brusgeneratorer eller vad det nu är. Över vilka Capece ritar utdragna streck med basklarinetten och Dresselhaus stökar med gitarren. I sin brummande elektricitet blir dock ”Monolake” ganska anonym, att det är just Angel som spelar hörs inte här. Dessvärre är även ”Colonialists” alltför anonym. Det betyder inte att det inte är välspelat och bra. Men dess låtar sticker inte ut.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry