Hubbub: Whobub

Hubbub
Whobub
Matchless Recordings MRCD 80/Double CD

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2011-09-21 17:14

Franska Hubbub – rent språkligt, egentligen ett uttryck av avsky för något! – gör det inte lätt för lyssnaren. Musiken strömmar milt, man kan gå ut och in ur den, låta den försvinna in i bakgrunden, glömma den, återvända. Då får man knappast ut något. Den omsluter och är samtidigt sluten. Alla fem i gruppen arbetar i området mellan akustiska och elektroniska klanger. Sammantaget blir det en ström av små ljud, någon interpunktion förekommer knappt, men ibland tillåter de ändå en jämn puls. Så mycket betyder helhetens flöde för dem att de inte ens anger respektive instrument. I alla fall spelar Frédéric Blondy piano, Bertrand Denzler tenorsax, Jean-Luc Guionnet altsax, Jean-Sébastien Mariage gitarr och Edward Perraud slagverk.

Jag förstår inte riktigt varför de velat undanhålla lyssnaren den informationen. Vet man detta sätter man sig och lyssnar extra uppmärksamt. Märker Perrauds dämpade slag på pukan, noterar Mariages rätt maskerade insatser på sin orkestergitarr och framför allt framträder Denzlers behärskade tenorsax. Hans obönhörliga kontroll och minimalistiska form är ju fängslande. Känner lyssnaren instrumenten och lyckas härleda de enstaka ljuden trasslas liksom den entoniga musiken upp. Det blir roligare att lyssna, det är inte lika krävande att dröja i 43 minuter inför en ljudbild som bara i små stycken förändras, och en halvtimmes stycke på andra CD:n kan bli riktigt muntert, för att inte tala om hur bagatellartade och capriciösa de avslutande 10 minuterna känns.

Allt är relativt. Och på något vis tycks detta vara andemeningen i denna musik, som inte vill förhålla sig till vare sig instrument eller genomskådbar form. Musiken relaterar sig till oss, utan att riktigt våga presentera sig. Jag tycker musikerna är för stränga.

Sedan kan vi diskutera, om den här nerdragna musiken egentligen landat i närheten av all slags noise. Ljudets styrka har kanske alltför mycket blivit en parameter, en gest som binder uttrycket. Eller vrider loss det från alla känslor. Det blir mer idé än uttryck.
Det går ju att jämföra med vad herrarna gör i andra sammanhang. Denzlers soloskiva Tenor på Potlatch är ett mikrotonalt äventyr. Blondys samarbete med slagverkaren Lê Quan Ninh är en av Potlatchs verkliga pärlor. Och Hubbub från 2004, Hoib, är en gnisslande sammansmältning av instrumentens ovanaste ljud till en skavande spännande helhet. Ett personligt tillägg i den då aktuella low dynamic-scenen.

Kanske har de blivit för skickliga? Kanske kan man säga att det är alldeles för snyggt?

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry