Hugh Davies_Performances For Hugh Davies

Hugh Davies
Performances 1969-1977
Another Timbre at-r01 (cdr)
Hugh Davies + Adam Bohman / Lee Patterson / Mark Wastell
For Hugh Davies
Another Timbre at-11

Av: Magnus Nygren

Publicerad: sön, 2009-10-04 21:08

Britten Hugh Davies (1943-2005) ställde det mesta på ända med sin musik. Han vände ryggen mot beprövade klangliga sammanhang och mångåriga traditioner inom instrumentbygge. Melodier, harmonier och rytmer var om överhuvudtaget närvarande, högst tillfälliga och sporadiska. Inte i trots, utan för att han ville något annat. Han skapade sina egna instrument, var en pionjär inom live-elektronik och hade en musikalisk cv få kan visa upp.

Som efterträdare till Cornelius Cardew var Hugh Davies assistent åt Karlheinz Stockhausen mellan 1964 och 1966 och arbetade bland annat med de elektroniska verken ”Mixtur”, ”Mikrophonie I” och ”Mikrophonie II”, där live-elektronik var en av beståndsdelarna. Bildade live-elektronik-gruppen Gentle Fire 1968 som existerade fram till 1975. 1968 till 1971 var han medlem i Music Improvisation Company med Evan Parker och Derek Bailey. Från 70-talet och fram till sin död 2005 har han fortsatt att bygga instrument, improviserat, undervisat och forskat. 1987 var han dessutom med på popgruppen Talk Talks ”Spirits of Eden” och han har samarbetat med gruppen Borbetomagus plus David Toop, Max Eastley och andra från den brittiska improvisationsscenen. Plus det ett par soloskivor med improviserad musik och bandstycken. Så musikaliskt hann han med enormt mycket, dessutom inom flera världar som vanligtvis har få kontaktytor.

Instrumenten han skapade hade ofta en vardagskoppling. Metallfjädrar, hushållsredskap, membran, instrumentet Shozyg fick namnet av att det låg i ett uppslagsverk med ord mellan sho- och zyg-. Med en stor förmåga att använda kontaktmikrofoner ledde han in den abstrakta elektroniska världen i en betydligt mer handfast verklighet.

Så mycket mer publikt blev det ändå inte. Musiken leds i banor som undviker allt vad kommersialism heter. Däremot är Davies en viktig förebild för mycket av den improviserade musiken av idag. I texthäftet till albumet ”Tapestries” som gavs ut 2005 på det italienska bolaget Ants skriver David Toop en rolig iakttagelse:

”Ubiquitous in the performance of contemporary experimental music and electronica is the table, an essential piece of equipment that may support anything from laptop computers and record decks, to curious collections of contact microphones, invented instruments, and amplified domestic appliances.Hugh Davies, live electronics pioneer, improvisor, instrument inventor, composer, educator and researcher, was one of the pioneers of this approach in the 1960s”.

Pionjärskapet till trots finns det inte så många fler inspelningar av Hugh Davies än de jag radade upp här ovan. Därför är det en god gärning när nu bolaget Another Timbre släpper en hel skiva – ”Performances 1969-1977” – med tidigare outgivet material.

Det är improvisatören Hugh Davies som visas upp. Man skulle kunna tro att det är nära besläktat med noise, men det är betydligt närmare brittisk 70-tals improvisation. Sällan blir köksredskapen, fjädrar med mera orsak till larm. Kampen, eller är det samverkan?, med tystnaden är närvarande utan att det blir för introvert. Istället är det ett ljudmakeri där tillslaget eller beröringen av objektet är lika viktigt som klangen. Det knakar, saker gnids mot varandra, det skaver och vrider, skakar. Upprepade mönster är ointressanta, avvägningen mellan ljuden och mellan ljud och tystnad blir allt. Om än ljuden är konkreta i bemärkelsen att de härrör från konkreta ting, är ändå soundet klart abstrakt. Man hör inte att det är en fruktskalare, en ägguppskärare, en fjäder etc som ger upphov till ljuden. Men det förtar inte det faktum att det faktiskt är det. Hugh Davies framträder solo på fem av sex låtar, den sjätte, inspelad 1969 är en duo med Richard Orton.

Exakt vad det är som tilltalar mig är jag osäker på. Ljuden – absolut. Men mer? Kanske att det är en länk i den hela tiden pågående utvecklingen av både den elektroniska och den experimentella musiken. Ett konstnärligt statement som vida övergår motsatsparet bra-dåligt. Hur som helst trivs jag i ljudrummet. Det ger mig kunskaper och det ger mig värde.

Kopplingen till den pågående musikaliska utvecklingen blir än mer slående under ”For Hugh Davies”. Här spelar tre improvisatörer av idag tillsammans med inspelningar av Davies. Den nya inspelningen är gjord i januari 2008 och visar hur aktuell och tidlös Davies var. Ljudmässigt hade han kunnat vara en del av ensemblen. Eftersom det delvis är samma inspelningar som på ”Performances 1969-1977” kan man följa Davies ljud och ställa dem mot dem som är skapade av den nya trion bestående av Adam Bohman, preparerad balalajka och utmickade objekt, Lee Patterson, utmickade objekt, och Mark Wastell, cello. Davies ”gamla” inspelningar är oförskämt fräscha!

Till en början är jag ändå lite skeptisk. Hur hade jag ställt mig till om det var inspelningar av exempelvis Derek Bailey någon gjorde samma sak med? Ju mer jag lyssnar desto mer förändras skepticismen till något positivt. Att höra hur olika tider möts på ett respektfullt sätt ger spänning. De tre nya ljudskaparna tillför nytt syre till musiken, får den att ta delvis andra vägar genom att det gemensamma uttrycket förändras. Det blir en större bredd med fler ljudkällor, vilka många inte är olika Davies egna, och där framförallt Mark Wastells cello ger något i tid längre ljudfragment. Men vi pratar om Mark Wastell, så visst handlar det även om främmandegörande där cellon lika gärna kunde ha varit ett av medmusikanternas objekt.

Med dessa både skivor framgår det vilken gigant Hugh Davies är inom live-elektronik. Att han inte är det enbart i kraft av pionjär, utan även som tidlös improvisatör gör det hela än roligare.

(Publicerad 2008)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry