Humcrush Hornswoggle

Humcrush
Hornswoggle
Rune Grammofon RC2055 (Border)

Av: Sven Rånlund

Publicerad: tis, 2009-11-24 11:19

Vad är det med Norge? Över kölen fortsätter det att rulla fram stark musik av otroligt egensinniga artister. Det kan tyckas förunderligt att så mycket nyskapande musik görs i ett land som på andra fronter mest drar i handbromsen. Bolaget Rune Grammofon är förstås det trygga navet för flera av de mer tongivande, men lusten att spränga gränserna måste komma någon annanstans ifrån. Hursomhelst kokar den fria musiken, må vara värmd av oljepengar, fjordar, generös kulturpolitik eller vakna musikhögskolor. Från svensk horisont är det norska undret fortfarande en gåta att avundas.

Humcrush kallar sig en nästan otäckt formfulländad duo, bestående av keyboardisten Ståle Storløkken och trummisen Thomas Strønen. Att Storløkken spelar i Supersilent och Strønen i Food ger en rätt god fingervisning. Det låter jazz och electronica. Inte två genrer, utan organiskt, eklektiskt. Ömsom sprattligt och splittrande. Lekfullt och allvarligt. Snabb attack och tvära kast. Varma ljud och iskalla. Improviserat och experimentellt. Välljudande så man vill flytta in i studion. Samspelt, som kvick pingis mellan två hjärnhalvor.

Debutskivan ”Humcrush” från 2004 (under deras egna namn) var en rättfram sak, pang på. Med ”Hornswoggle” utnyttjar de tiden mognare, bygger en form att odla rytmer och ljudytor på. Första låten ”Cyborg II” börjar med Ståle Storøkkens keyboard, en kort, tassande tonstege, som en förstukvist målad i Biospheres färger. Thomas Strønens trummor kliver in och redan efter några sekunder börjar allt blandas med annat. Det är så det låter: klaviatur och slagverk, digitalt och analogt, gamelanklockor, feta moogbasar, krispiga pads, funk, noise, live, programmerat. Progressivt? Absolut.

Det finns en enorm energi i duons samspel. Strønen är liksom överallt i sin slagverkshage, Storløkken växlar ljud hyperaktivt. På ”Anamorphic Images”, där ett melodiskt motiv introduceras mot mjuka, elektroniska trummor, växer det ur färgmyllret fram en helt annan, kantigare ljudbild. Storløkkens klaverspel har liknats vid den felande länken mellan Brian Eno och Herbie Hancock och det må ligga något i det. Själv är jag omåttligt svag för hans attack, hans sätt att nagla fast lyriska melodier och brutala ljudtapeter genom instrumentens starkaste kontraster. Musiken vävs ihop, samtidigt bryts den isär. Jo, det går ihop.

Humcrush är en utmärkt inkörsport i ett fortfarande enormt levande norskt musikmysterium. Är man redan övertygad och beroende, tja, då är det bara att acceptera. Hej på er, pojkar, kom snart hit.

(Publicerad 2006)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry