I Want The Beatles To Play At My Art Center!

Arne Nordheim, John Cage, SME m.fl.
I Want The Beatles To Play At My Art Center! Music from the Henie Onstad Kunstsenter Archives 1969 - 2012
PrismalP004/ dubbel LP

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2012-11-21 22:24

Det verkar som om skridskostjärnan Sonia Henie önskar sig The Beatles till Henie Onstad Konstsenter. Just nu har en bok publicerats och fantastisk DVD tillsammans med denna dubbla LP med ett urval musikuppträdanden från 1969 fram till i dag. Och det är en stor historisk utställning på själva centret.

Nej, The Beatles är inte med, men desto mer av annat. På DVD-n kan ni se Kjartan Slettemarks legendariska pudelperformance och lyssna till John Cage. Och mycket mer.

Skivorna är enormt spretiga, men ett bättre norskt smörgåsbord är det svårt att tänka sig. En linje hörs från ganska abstrakta bandkompositioner till luftigare användning av elektronik. Den som önskar kan här följa en ljudlinje från det komplicerade, men ganska uttryckslöst upprepade, till mer komplicerade men lättmanövrerade elektroniska uttryck. Exempelvis Arne Nordheims och Sigurd Berges bandkompositioner, som öppnar skivan; så tidstypiska, skarpa, utstuderade, vältecknade men fyllda av upprepade rörelser. De hörs som ljudskulpturer av tung materia i dag.

Men framför allt Nordheims lilla stycke är en loop värd att minnas. Starkt och etsande. Annat på vägen som Hal Clark med en Buchla-synthesizer är nästan skrattretande i sin tillgjordhet. Så landar vi närmare i tiden efter ett par skivsidor och där försjunker jag genast i Deathprods hyllning till Cage och Jim O'Rourke, som utan att förta sig gör en fantastisk elektronisk resa inte utan humor som är en hyllning till faster Esther. Lysande. Det är en linje som man gärna följer på skivorna.

En annan är de olika uttrycken av jazz. Soft Machine med Elton Dean från 1971 sprakar av dåtida rockjazz, eller jazzrock, beroende på var i kompositionen vi befinner oss.

Och så två av albumets höjdpunkter, bara de är värda att införskaffa det. Först Spontaneous Music Ensemble i en klassisk uppsättning från 1971 med Julie Driscoll, gitarr och vokal, John Stevens, minimalt slagverk, Trevor Watts på alt- och sopransax och Ron Herman på bas. Här visar Stevens en litet ovanligare sida, då han låter Watts närmast jublande spela långa melodier som smakar Sydafrika och klagosånger från Södern. Atonalt, vaggande, repetititivt, minimalistiskt. Men så musiken sjunger. Här är en avstickare i den brittiska friformen som lägger sig mellan SME och den sydafrikanska kolonin i London. Driscoll sjunger med slutna ögon, vilt, vackert, ordlöst, medan Watts flyger upp i det blå med saxen. Hermann puttar på och Stevens njuter, sjunger litet, spelar småinstrument. Den här konserten skulle jag gärna höra i hela sin omfattning.

Samma säger jag om den legendariska Svein Finneruds pianotrio. En kort bagatell, men så originell.

Så finns här mycket annat: ett vokalt stycke med John Cage, en mäktig musik för Marcel Duchamp signerad av Magne Hegdals preparerade piano. Litet Lasse Marhaug som är ovanligt transparent.

Och en utomordentligt tramsig punklåt med The Aller Vaerste från 1980. Huvva.

Och slutligen ännu en anledning att skaffa skivorna: den norske poeten Paal-Helge Haugens rekviem för Janis Joplin till Kåre Kolbergs isande bandmusik. Ännu ett spår, där jag skulle önska höra hela verket.

Som sagt, en rad liveinspelningar av många märkliga artister. Den som gillar Cage, O'Rourke, SME till exempel, här är musik som lägger något till deras övriga plattor.

Så kan jag inte undgå att notera att här nästan bara är män! Julie Driscoll har jag nämnt. Gör jag gärna igen. Det nyaste spåret är signerat Jenny Hval; bra, intim, känslig sång, som jag tyvärr inte så där självklart tar till mig. Men som sagt, bra. Dålig däremot är förstås könsfördelningen.

Har verkligen konserterna på Henie Onstad Konstsenter varit så här enkönade? Faktiskt tror jag inte det. Varför då detta märkliga urval?

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry