Ike Yard 1980-82 Collection

Ike Yard
1980-82 Collection
Acute/Carpark Act 8

Av: PM Jönsson

Publicerad: tis, 2009-11-24 11:21

Postpunkfantaster känner säkert till New York-bandet Ike Yard. De släppte ett album på Factory 1982. Det första ickebrittiska bandet Tony Wilsons skivbolag överhuvudtaget kontrakterade. Då hade Ike Yard redan släppt Ep´n ”Night After Night” på den belgiska etiketten Les Disques du Crepuscule och varit en del av No Wave/postpunk-scenen i New York sedan sommaren 1980. De gjorde sin första spelning som förband till Suicide och Lydia Lunch och agerade även uppvärmare till New Order i ett senare skede. Men det hände inte så mycket. Skivorna glömdes bort och i början av 1983 bestämde sig Stuart Argabright, Kenneth Compton, Michael Diekmann och Fred Szymanski för att kasta in handduken. Szymanski är idag elektronisk musiker och ljudkonstnär. Argabright bildade hiphopgruppen Death Comet Crew och producerade klubbhiten ”The Dominatrix Sleeps Tonight”. Vad resten av medlemmarna har gjort i alla år? Vet ej.

Acute har bland annat släppt återutgivningar med Glenn Branca och det underskattade brittiska postpunkbandet The Prefects och visar med den här utgåvan att även Ike Yard är värda att plockas upp från glömskans sopcontainer. Förutom de två skivorna finns det sex tidigare outgivna låtar från olika faser från gruppens existens på två och ett halvt år. Det som skiljde Ike Yard - namnet är hämtat från ”Clockwork Orange” - från många av No Wave-banden är att soundet är tydligt förankrat i brittisk och tysk musik. När Argabright och Diekmann namedroppar inspirationskällor i texthäftets historik känns det logiskt att Joy Division, Magazine, Ultravox och P.I.L. finns med. De nämner även Can och DAF som betydande namn. Neue Deutscshe Welle på Manhattan. Szymanskis samling med experimentell elektronisk musik var en annan motor.

Jag föredrar de sex Ep-låtarna från 1981 framför den hårdare syntkärnan på Factoryplattan. Det är postpunk av hög klass utan några jobbiga tidsmarkörer. Eller, ja, det är extremt präglat av sin tid, men håller fortfarande, oväntat bra faktiskt. De byggde mycket av musiken på rytmiska strukturer, var inte särskilt intresserade av vers/refräng-trams, texterna var hopkok av science fiction och vardagshändelser. Sången är av pratkaraktär, inga skrik eller Ian Curtis-angst, rösten betraktar, kallt, utan känslor. Soundet är djupt, mycket rum i produktionen, där trummor, syntar och bas ömsom pumpar och kravlar, går in i gångar med Diekmanns expressiva gitarrspel, han målar med gitarren, skapar stämningar. När titelspåret trots mörk atmosfär nästan har hitpotential är till exempel ”Infra-ton” och ”Motiv” annorlunda skapelser. Skulpturala ljudlandskap. På ”Cherich” kontrasteras kalla och industriella gitarrklanger mot mängder av olika syntljud.

När ”A Fact of Sound” spelades in ett år senare hade syntarna tagit större plats. Det är bra det också utan att vara lika angeläget. Och det är ingen trist syntpop, melodierna är underordnade maskinella och subversiva rytmer. Den tidigaste låten på skivan, ”Nocturne”, är någonting helt annat. Diekmann spelar spöklik slidegitarr till piano och mystiska syntljud. Skön skräckkänsla. Samtidigt vackert. Även de andra outgivna låtarna har helt klart en plats på skivan, bra grejer, som visar upp gruppens originalitet.

Ike Yard ångrar idag att de inte jobbade hårdare för att få ett nytt skivkontrakt. Och visst hade de potential att utvecklas vidare. Huruvida de likt många brittiska band från samma epok skulle fastnat i förutsägbart poptänkande eller experimenterat vidare kan man naturligtvis inte svara på. En riktigt bra samling är det hursomhelst.

(Publicerad 2006)

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry