Ikue Mori, Simon Balestrzzi, Sylive courvoisier, Alessandro Olla, Maja Ratkje: treasure Hunt

Ikue Mori, Simon Balestrazzi, Sylvie Courvoisier, Alessandro Olla, Maja S.K. Ratkje
Treasure Hunt
TCZ019-1

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2012-11-21 21:44

Stjärnuppställning av impromusiker som tillsammans visar sig vara ett intressant misslyckande. Laguppställningen är en våt dröm. Ett par av mina absoluta favoriter, som skapat fler abstrakta bilder än någon annan i min hjärna: Ikue Mori, vars elektronik bränner sönder allt, Maja S.K. Ratkje med en röst som reorganiserade glasskärvor, en ljuskälla. Så ska jag väl även lägga till pianisten Silvie Courvoisier, gnistrande.

Upplagt för improfest. Men jag lyssnade och lyssnade. Inget ände. Det var så ambient, allmänt, svävande att jag var tvungen att höra om och om igen. Visst. Där hör jag Moris malande ljud, visst här kommer stycken där Ratkjes röst öppnar avgrunder och bestiger berg. Men utsikten saknas. Det är mest dimmigt och svårgenomträngt.

Det är oändligt vackert, liksom svävande; inga ljud är distinkta, de är liksom skuggor och reflexer av något verkligt, påtagligt. Ett musikaliskt drömspel kanske. Och det är just det jag har problem med.

När jag några gånger lyssnat blir skönheten pretentiös, ambitionerna konstnärliga långt utöver dessa konstnärers mästerliga områden. Som om inte de räckte.

Jag läser på konvolutet att Simon Balestrazzi och Alessandro Olla sysslar med elektronik, ljudskulpturer och förstärkta leksaker. Dessutom får jag hjälp att spåra en del av de diffusa ljud som strömmar genom albumet. Här har man använt sig av field recordings från New York, Svartskog, S Secondo Permese, Parma-Livorno, Motorway, Livorno Harbor, och en resa från Mali till Senegal samt Berlin. Och jag undrar varför det?

Det låter mest som ett dåligt konstprojekt. Musikaliskt ger det ingenting. Möjligen har musikerna associationer. Men i så fall ligger alltför mycket i denna historia och alltför litet i hur den används.

Det finns ett sätt att missbruka field recordings. De blir liksom ett slags alibi, en garanti i stil med det gamla svartvita fotografiet i en historisk bok. Men det vet vi ju, hur detta är ljug. Att spela in i Mali är inte bättre än att spela live i en klubb. Inget är sannare.
Det som hade kunnat vara en drömtrio med Mori, Courvoisier, Ratkje hörs för mig mer som ett kapsejsat projekt med alldeles för stora pretentioner. Eller fel pretentioner. Ty stora pretentioner brukar dessa musiker alltid överträffa.

Men det finns något mondänt, pretentiöst, globalt, som bör motarbetas. Där är ibland field recordings en oreflekterad genre.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry