Ikue Mori, Steve Noble: Prediction and Warning

Ikue Mori, Steve Noble
Prediction and Warning
Fataka 6

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2013-05-23 10:48

Äntligen vill jag utropa.
Äntligen en skiva med Ikue Mori, som når upp till hennes legendariska skivor och som matchar samarbetet med Kim Gordon. Annat icke att förglömma. Nobles slagverk är på sitt sätt ganska konventionellt, här känns litet frijazz, mycket friform, men klangerna är som de bör ur ett ordinärt slagverk. Men som han använder det! Cymbalerna kraschar, stockarna slår ettrigt mot kanten, han spänner ut mässingen som segel för gemensam färd över ett minst sagt stormigt hav av klanger.

Att Mori svarar så genialt på Nobles slagverk är ju inte konstigt. Hon är i grunden slagverkare, som styrt in den instrumentgruppens särart i elektronikan. På sitt sätt är hon ju en förelöpare till växelspelet mellan elektroniska och akustiska instrument.

Därför ligger hon på hela tiden mot Noble. Han tar till stora krigstrumman på pukorna och hon låter elektroniken yra runt hans öron. Han slår för livet för att hänga med. På samma vis drar han upp full storm på slagverket och jag njuter av den makalösa intensitet Mori bygger upp med ylande elektronik. Här är det en melodisk trumslagare med välstämda exakta ljud som möter en fullfjädrad slagverksspelare med elektroniken som instrument.

Hur är musiken då? Båda har en känsla för flytande, löpande, litet mörkt laddade melodiska och klangliga linjer. De utnyttjar det utan att en enda sekund fjäska för varandra. Detta är en av de mest oartiga sessioner jag hört. Meningsutbytet mattas aldrig av, de förser varandra med argument och motargument. Därför bryter då och då de stora blocken sönder och musikerna sliter och rycker i det som är kvar. Långt från konsensus. Men mitt i en musikalisk kärna, som de båda ivrigt tar sig in i. Där förblir de hela tiden.

Elektronika som svirrar, svävar, brusar och målar inre bilder mot en högst påtagligt materiell slagverksspelare. Så ger och tar de, byter roller, hetsar och eggar varandra.

Resultatet är en makalös duoskiva med två spelare som var och en ger sitt instrument en svettig kropp. Naturligtvis lyckas de inte förena sig till ett mer än stundtals. Det är därför denna resa är så översvallande. Så här känns det just då migränen släpper. Lyckorus och ljus. Men inget mjäk! Som sagt: bästa Ikue Mori på länge. Och bättre än Ipren mot värk.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry