Ilia Belorukov: Tomsk

Ilia Belorukov
Tomsk (Live) 2012 04 20
Intonema Int 005

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2013-08-20 14:15

Friform och omtolkning av instrumenten brer ut sig över världen. Nu är vi i St Petersburg och håller en skiva av märket Intonema i handen. Med sin form och gestaltning radar etikettens utgåvor in sig vid sidan av t.ex. al maslakh. Det är snyggt, originellt och ger habegär. Bakom märket ligger saxofonisten Ilia Belorukov (född 1987). Han har redan samarbetat med en rad av de viktiga modernisterna inom friformen och deltagit i flera projekt med både dans och bildkonst.

Jag har en CD-R som han sänt mig med inspelningar från 2011 utgiven i mycket liten upplaga, recept: DIY. I tre kärva, hackande och ganska rasande stycken vrider och vänder han sin saxofon som om han var ovän med den. Det skumpar fram med stor bestämdhet. Varje fras är som en vass oslipad kant. Här finns både sorg och aggressivitet, helt klart originellt och hörvärt, men knappast polerat och slimmat.

Någon publikfriare är han inte. Snarare får jag tillbaka känslan från friformen för en massa år sedan, då vi möttes i någon källarlokal för att höra Dror Feiler eller Mats Gustafsson. Det var då det. Samma känsla bärs fram av Belorukov.

2012 spelade han alltså i Tomsk (slå upp!). Jag känner igen hans skäriga altsax, som både är vass, opolerad och som därtill rör sig liksom från ö till ö. Mellanrummen är fyllda av svalg och grynnor.
Först tänker nog den svenske lyssnaren på Mats Gustafsson. Det där fräsande, smackande och blöta väsandet, när munstycket rör sig in och ut mellan läpparna. Men där Mats redovisar lust och skruvar upp virtuositeten, ständigt stegrar varje detalj, där stannar Belorukov i det sargade, närmast konstlösa. Han filar sig framåt med en enastående råhet. Snart finner han i de högsta övertonerna långa linjer där han håller sig kvar som i kramp. Det är inget schvung, den här killen har nog aldrig spelat jazz.

Och här någonstans börjar jag urskilja ett mycket personligt konstnärskap. Samtidigt som jag inser att så många musiker som de senaste dekaderna har omdefinierat sina instrument bor granne med honom, och naturligtvis är hans spel ett kommunicerande kärl med Mats Gustafsson. Men stopp! För här har jag vissa invändningar: ytligt sett finns tekniska likheter, men innerligt hört har Belorukov i så fall hört något mer. Det finns ekon av en romantik - förvisso filtrerad genom frijazz och rock - hos Mats.

Belarukov är ännu mer romantisk, han är mörk, starkt individualistisk, som en ödesdiger siare eller vansinnig skald i det tidiga 1800-talet. Där Mats tar tag i gesten och sedan ger sig av framåt marsch stannar Belorukov upp och försjunker i speglingar, ljud och klanger, som han närmast förälskat håller sig kvar i.

Belorukov är som besatt - inte av finish men av ögonblicket.
Det är en märklig individualist som raspar och repar fram sin musik.

För övrigt rekommenderar jag alla att besöka hans hemsida, för där finns exempel på svidande vackert gestaltade album, djupt originella konvolutlösningar, som närmast är att beteckna som artists records. Den CD-R jag själv har kanske också finns där. Annars finns andra specialare. En upptäckt värd att göra!

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry