Ilk Canticle

Ilk
Canticle
VHF #87

Av: Magnus Nygren

Publicerad: ons, 2009-10-28 18:23

Det finns gott om inslag av psykedelia och brittisk progrock i skotten Richard Youngs digra skivkatalog. Men ingenstans är den så utmejslad som på "Canticle" med duon Ilk tillsammans med Andrew Paine. Med gitarrer (elektriska och akustiska), orglar och keyboards, sång i stämmor och stundtals dränkt i reverb, trummor och slagverk och diverse oidentifierade ljud gör de en fullständigt bedårande musik. Här och nu, utan nostalgi, är det en magnifik lovsång till progrocken.

Skivan inleds med den massiva "A Guiding Principle". Till en början ett lugnt gungande med proggig basgång, orgel, Richard Youngs brittiska stämma och instick av elgitarr styrd av volympedal. Efter ett närmast minimalistiskt mellanparti bryter kaos ut. Fuzz-gitarr, fritt trumspel, bas på villovägar och i bakgrunden en uppsjö av ljud och oljud i en underbar psyko-progg-kakafoni. Gitarrerna ges stor plats under hela skivan, svårgenomträngliga elgitarrmattor varvas med finstämt akustiskt spel, distade gitarrsolon och flippade utsvävningar.

Snabbt inser jag basens avgörande roll i proggrocken, något jag inte riktigt tänkt på tidigare. Fingrarna håller sig nära nog genomgående på den nedre halvan av halsen, den monotona grooven bryts då och då av fria utspel. Men det övergår aldrig i jazz, tonerna och rytmiken talar snarare om en fritt hållen rockmusik. Basens betydelse märks inte minst i den instrumentala "The Weight of Stars". Gunget liksom håller fast de psykedeliskt färgade orgeltonerna och space-gitarrernas irrfärder som malande strävar mot det kosmiska medvetandet. Basens tillbakahållande kraft gör att musiken i stället formar sig till en organisk ljudmassa som under rörelse tar till sig mottot "vägen är allt, målet är intet". Helt underbart!

Andra höjdpunkter är den trevande "Tilling" med baklängesuppspelade trumljud, stroboskopliknande ljudsignaler från orgeln spetsat med Youngs sång. Eller varför inte den avslutande "Of Souls (A Pantomime)" som Syd Barretts ande välmående (!) svävar över.

Just brytningarna av det massiva malandet – som givetvis har stort utrymme – är det som gör mig euforisk. För trots allt är det en detaljrik och föränderlig musik, två goda exempel är a capella-inledningen på ”Honour’s Prospect” och övergången till stålsträngad gitarr och sång på ”A Guiding Principle”.

Under senare år har Richard Youngs fått ett allt större utrymme i mitt musikaliska hjärta. Jag återkommer gång på gång till de minimalistiska mästerverken som "Lake" och "Advent" med den musikaliske brodern Simon Wickham-Smith, duoskivorna med Makoto Kawabata, men även till de sångbaserade skivorna på bolaget Jagjaguwar. I all sin komplexitet utstrålar de en tilltalande enkelhet, något att ta på, något att hålla fast vid – en melodi, en loop, ett ljud eller en sångrad. "Canticle" är inget undantag.

(Publicerad 2005)

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry