Innanen Pohjala Riippa Rissanen_Ilma Aeon Records

Mikko Innanen
F60.8
Aeon / Ilma Records AECD 0872
Verneri Pohjola / Joonas Riippa
Michelin Star
Aeon / Ilma Records AECD 0871
Aki Rissanen
La Lumière noire
Aeon / Ilma Records AECD 0870

Av: Johan Redin

Publicerad: tors, 2009-11-05 22:24

Banbrytarna inom det franska skivbolaget Aeon har tagit ett djärvt grepp om samtiden och ger som ett av de första skivbolagen för nutida och klassisk komposition ut en serie med improviserad, ung och experimentell musik. Jag tycker att man kan betrakta projektet som modigt eftersom det från Aeons sida inte handlar om att skaffa sig någon status inom t.ex. lo-fi noise-världen. Snarare vill de lyfta upp det kreativa musikskapandet som sådant till en och samma nivå och låta jazz, improv och samtidsmusik vara ljudvärldar som både utmanar och närmar sig varandra. Med produktionsstöd har de nu samarbetat med det lilla finska bolaget Ilma Records och resultatet är hittills tre skivor med unga finska jazzmusiker. En fjärde skiva med Magnus Broo ligger också i loppet. Så allt hopp om framtiden.

Det är ofta som man diskuterar unga förmågor inom den norska och danska scenen, så när det nu kommer en offensiv våg från Finland känns det extra välkommet. Mikko Innanen (f. 1978) är en av Finlands lovordade saxofonister med en rad samarbeten och priser i ryggen. Han spelar det mesta från melodisk jazz till friare tag, men att han som soloartist har mage att släppa det här materialet gör att det ligger nära att återigen tala om djärvhet. Den gåtfulla titeln F60.8 trodde jag först var något slags internt skämt eller möjligen någon finess i MSP/MAX. Det visar sig emellertid vara en internationell beteckning för diagnosen ”narcissitsisk personlighetsstörning”. Så visst, det är fortfarande skämtsamt, men det finns en viss uppriktighet i det hela.

Skall man diagnostisera musiken handlar det mycket riktigt om en ”personlighetsstörd” saxofon, om nu tar den konventionella uppfattningen av hur en saxofon bör låta som måttstock. Det intressanta är att Innanen inte ägnar sig åt någon uppvisning i extended techniques eller att utforska tonspektrum. Producenten Pekka Tuppurainen understryker att musiken, som är inspelad i Innanens lägenhet 2004, inte har några effekter eller elektroniska manipulationer vid tillkomsten. Den är bara inspelad på mer eller mindre okonventionella sätt (med kraftiga överstyrningar och udda mikrofonplaceringar etc.). Ljudkvalitén var av varierande slag så Tuppurainen klippte och hackade i filerna, komprimerade, filtrerade och lade till stereopanoreringar. Resultatet är en originell blandning av lo-fi ”rock” (à la Jim Shepard), fältinspelad delta blues och någon obskyr Jimi Hendrix-bootleg. Innanens saxofon envisas nämligen med att låta som en distad elgitarr uppblandad med någon dadaistisk form av percussion (skapad av klaffljuden kan jag tänka). Skivan är bara drygt 30 minuter och det är en alldeles utmärkt längd eftersom den endimensionella musiken nog skulle bli aningen påfrestande i en längre dos. Visst, skivan är en studioprodukt och bara det är nog så originellt (smått förbjudet?) inom improvisationskretsar (Greg Kelley och Nmperign är väl ett av de få undantagen). Innanens musik är hursomhelst ett bidrag till en ny experimentell riktning inom jazzen som ännu är i sin linda och det skall bli spännande och se vilket hans nästa steg blir. Det kommer säkert inte att vara av den här sorten, även om resultatet här är lysande. Det hörs att han som musiker står på helt egna ben.

Trumpetaren Verneri Pohjola och trummisen Joonas Riippa (båda f. 1977) är också två efterfrågade unga jazzmusiker som spelar tillsammans i UMO Jazz Orchestra. Som duo debuterar de nu med Michelin Star, vilken inte är lika extrem som F60.8 men nog så radikal i sin brokiga blandning av fri improvisation, jazz, elektroakustisk musik och rent av orientaliska toner. Musiken är alltså betydligt mer lekfull än Innanens lika bluesiga som psykotiska distsaxofon. De fyllde studion med all tänkbar utrustning: analoga syntar, trummor, blåsinstrument, köksredskap, ballonger… Att man har allt för mycket till hands brukar faktiskt ha en negativ inverkan på kreativiteten och det blir bara spex av allt. Men i det här fallet verkar det fungera. Det finns ett dolt koncept någonstans i den här skivan som gör att den hänger ihop utan att spreta åt alla håll. Ofta är det ljudkällorna som låter minst sagt märkliga och aningen tokroliga, men ser man till den musikaliska känslan och balansen framträder något annat: genom att t.ex. gnida ballonger framträder ett fantastisk knarrande och blandas det upp med ljudet av vatten uppstår en fantastisk känsla av att sitta i ett förlisande skepp. Kort sagt: de musikaliska idéerna – hur galna de än må vara – fungerar, även om jag gissar på att det inte kommer att regna jazzpriser över just den här skivan.

Så slutligen pianisten Aki Rissanen (f. 1980) vars skiva La Lumière noire är det minst trotsiga bidraget i Aeon/Ilma-serien. Här är det mer melodisk musik av både tyngd och lätthet. Och detta gör det inte mindre intresseväckande. Rissanen är en känslig pianist som känner av klangrummet och gör det med en imponerande teknisk skicklighet. Hans användning av distans, tempoförskjutningar och lek med hastigheter och fraseringar påminner stundtals om Esbjörn Svensson (utan mummel), Andrew Hill eller kanske en glömsk Bill Evans. Och visst är det vackert, särskilt titelspåret. Jag är svag för den här typen av musikalisk vila när den har betoning, att formen är självsäker och det finns en pondus i sötman. Allt detta finns här och att styckena är improviserade gör det än mer häpnadsväckande.

Tre skivor, fyra musiker. Alla har gemensamt att de är utomordentligt skickliga och att alla är examinerade vid Sibeliusakademien i Helsingfors. De får plötsligt fria händer och istället för en karriärstrategisk ”show off” eller ovidkommande pompösa projekt lägger de all energi på att hitta det musikaliska skapandets lekfullhet och experimentella grund. Det kan vara dess psykiska sammanbrott, som hos Innanen. Det kan vara schizomusikens genetik, som hos Pohjola och Riippa. Det kan vara dess stilla uppror, som hos Rissanen. För mig är det överhuvudtaget en konstig upplevelse att recensera dessa skivor. Musikaliskt sätt, med handen på hjärtat, är det inte mästerverk som jag kommer att spela till ålderdomens dagar. Men sättet det är utfört på, ledigheten och lekfullheten i något som tas på fullt allvar, gör att jag oreserverat välkomnar det när helst det spelas. Att de sedan släpper detta under skivbolaget Aeon, med Harmonia Mundi som internationell distributör, är – så har jag sagt det igen – djärvt.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry