Inner Ear, MIkolaj Trzaska, Steve Swell, Per-Åke Holmlander, Tim Daisy, Return from the center of the earth

Inner Ear - Mikolaj Trzaska, Steve Swell, Per-Åke Holmlander, Tim Daisy
Return from the Center of the World
Bocian Records BR-M1

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2014-02-18 14:08

Det här är musiker som brukar höras tillsammans med Ken Vandermark. Alltså vet jag vad jag kan förvänta mig redan innan jag satt på skivan.
Och det stämmer. Det är som att se en gammal film noir eller känna bensindoften från en storstad, där järnkonstruktionerna reser sig som monster över de litet flagade husen. Eller också känns det som en andra generationens abstrakta expressionister. Snyggt improviserat, vackra stänk.

Det märkliga, för min del i alla fall, är, att jag göra dessa associationer, då skivan börjat snurra. Tidsmässigt stämmer det inte, men i min hjärna har i alla fall den här sortens fläskigt fantastiska friform bytt roll med den gamla hederliga bebopen, som numera är så rentvättad och hygienisk att den inte ens känner igen sig i spegeln.

Här är tyngd och lort kvar. Det vill höras så. Musiken bygger på kontraster, utlevelse och innerlighet. Den försäkrar mig hela tiden att allt är sant.
Det hörs var de vill vara hemma dessa sentida frijazzare. Steve Swell spelar trombon med klanger och rent ut sagt swing som om han drömde sig sitta in hos Ellington eller Basie, fast att han egentligen drömmer om New York på 60-talet, och samtidigt faktiskt befinner sig i ett Chicago som inte heller det saknar historia.
Mikolaj Trzaska spelar saxofon så oerhört vackert, smärtsamt, svidande; det har gått åt många gamla vinyler för att skapa detta sound. Per-Åke Holmlander förvaltar detta gamla frijazzarv som få och rör sig som smidig slagbjörn i musikens snår, snärtar till de andra så fort han får tillfälle. Fast Tim Daisy behöver han inte raska på, för här hörs trummor som trummor vill låta när melodi och rytm tas på allvar och spetsas med breda klanger.
Allt detta kunde vara en beskrivning av snart sagt vilken frijazzskiva som helst för sisådär ett antal år sedan.

Experimentet har blivit ett fundament. Och jag slår mig ner i lugn och ro, inget hotar mig, jag glömmer snart allt snack om film noir och världssmärta för att i stället sjunka ner i lyssnarfåtöljen som om det var Henri Matisse som hade målat all denna färggranna, klangrika, vältecknade musik.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry