The International Nothing : Less action

The International Nothing
Less action, less excitement, less everything
Ftarri 219

Av: Magnus Nygren

Publicerad: tors, 2010-09-23 22:05

Duon Kai Fagaschinski och Michael Thieke har under snart ett decennium gemensamt utvecklat ett säreget språk för klarinetten. Tillhörande den nya berlinska experimentmusiken inom vad som kallas echtzeitmusik, går de dock sina egna vägar. De har helt uteslutit det improviserade elementet i musiken, allt är komponerat. Och de försöker heller inte förvränga klangfärgerna, så några klarinettens Axel Dörner talar vi inte om här.

Har man följt dessa både instrumentalister ett tag känner man sig snabbt hemma. Långsamma ljudlandskap växer fram både på längden och på höjden. På ett sätt låter det så väldigt enkelt, som om de arbetar med klangliga streck. Raka linjer löper parallellt utmed den i övrigt tomma miljön. Starter och slut är mycket exakt angivna, men schemat för de bägge instrumenten ser så olika ut att ibland är det bara en klarinett som låter, ibland två (och ibland ytterligare någon som lagts till). Ganska sällan är det någon knorr i klangen, det är verkligen streck som med olika längd drar fram som långsamma projektiler i musiken.

Själva klangen är mycket rik och omfångsrik. Och i mellanrummet mellan de bägge instrumenten sker förunderliga ting. Det är inte alltid så tydligt, men övertoner föds och lever sina egna korta och ibland föränderliga liv. Och det ger klangerna ett fenomenalt djup. Att de dessutom spelas långsamt och med en ganska mörk framtoning gör sitt till.

Visst handlar det i stor utsträckning om vad man lite slarvigt skulle kunna kalla konstmusik, men vad som gör det extra intressant är dess dragning åt det melodiösa och enkla, det poppiga, vilket är mycket tydligt i den korta ”Dichtung und Wahrheit”. En underbar liten sång som endast är möjlig med ett förutsättningslöst förhållande till musiken. Den får lov att vara – utan att förställa något, utan att tillhöra något förutbestämt.

Men lika väl är formen mycket exakt. Det gör också att variationen får en sådan styrka. De små förändringarna, eller enkla mönster som di-do-di-do-di-do blir betydelsebärande och ger musiken näring. Tanken går mot minimalism, men det är inte riktigt sant, även om den avslutande ”Sleep!” rör sig åt det hållet.

Less action, less excitement, less everything är en mycket givande uppföljning på debutalbumet Mainstream som kom 2006. Avskalad javisst, men oerhört koncentrerad och spännande. Och jämför man med debuten är den mest avgörande skillnaden att de på Less action enbart är en duo, samarbetet med Margareth Kammerer och Christof Kurzmann sker numera i gruppen The Magic ID. Jag skulle nog säga att The International Nothing utvecklats på flera plan, å ena sidan har de stramat åt formen, å andra sidan är deras klanger mer komplexa. En effekt av ökat självförtroende skulle jag tro.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry