Ira Cohen The Invasion of Thunderbolt Pagoda DVD

Ira Cohen
The Invasion of Thunderbolt Pagoda DVD
Arthur/Bastet/Saturnalia

Av: PM Jönsson

Publicerad: tis, 2009-11-24 10:59

Tänk så mycket det finns att gräva fram. Bortglömda skivor, filmer, böcker. Och nya områden att undersöka. När man väl tror att man har nosat på det mesta dyker nya upplevelser upp. Just nu känner jag mig yr. I ögonen. I sinnet. På samma gång glad att gänget bakom musik/kultur-tidskriften Arthur och musikern och entusiasten Will Swofford bestämde sig för att ge ut Ira Cohens psykedeliska film ”The Invasion of Thunderbolt Pagoda” på DVD. Filmen gjordes 1968 - men var i princip bortglömd tills musiken gavs ut på skiva för några år sedan och intresset för Ira Cohen vaknade i samband med en stigande entusiasm för sextiotalets avantgarde. Den epoken kommer alltid att inspirera och påverka skapande människor inom olika genrer, inriktningar och konstformer.

Jag överdoserade på beatgenerationen i de sena tonåren och det är antagligen därför jag inte varit särskilt nyfiken på Ira Cohen tidigare. I de rörande korta dokumentärfilmerna som finns bland det maffiga bonusmaterialet framstår Cohen som en spirituell släkting till Allen Ginsberg. En man med stort vitt skägg som hemma i sin lägenhet i New York dansar till marockansk musik, läser dikter, jonglerar med prylar, och tar en diabetesspruta i köket. Annars är den beatförfattare han brukar förknippas med William S. Burroughs. Ira Cohen levde i Tanger i Marocko under några år i början av 60-talet och publicerade tidskriften Gnaoua där texter av Burroughs och Brion Gysin samsades med artiklar om exorcism. Han var även involverad i inspelningar av marockansk musik tillsammans med Paul Bowles. Ira Cohen föddes den 3 februarai 1935, båda föräldrarna var döva, han lärde sig teckenspråk som ettåring. I vilken grad det påverkat honom vet jag inte. Men det är intressant fakta.

De senaste decennierna har Cohen varit verksam som poet, fotograf, resenär och redaktör för olika tidskrifter, såväl i USA som i Nepal. Han filmade rituella och religiösa högtider i Indien, fotograferade mycket i Etiopien, återvände till Nordafrika. Cohens poesi har publicerats på olika håll, i ett flertal böcker, bland annat gav Genesis P.Orridge ut ett urval dikter i början av 90-talet. Fotografierna har visats på utställningar och publicerats i alltifrån Life Magazine till små undergroundmagasin. Idag lever han återigen i New York, i the Village, där det nuvarande stora projektet är Akashic Foundation, som stödjer ockult och alternativ kultur i olika former. Akash är ett ord på sanskrit som betyder ”eviga tankar”.

Men nu landar vi i 60-talets New York igen där Velvet Underground spelar på The Factory och Jonas Mekas och Jack Smith gör film så långt från Hollywood man kan tänka sig. Ira Cohens signum var att använda mylar. Ett plastmaterial med spegelfunktioner. Perfekt för att förvränga ansikten, experimentera med färger, och skapa hallucinatoriska effekter. Han hängde stora sjok av mylar i sitt loft och byggde en ”Mylar chamber” som han använde för att ta psykedeliska fotografier och senare för att göra ”The Invasion of Thunderbolt Pagoda”.

Projektet startade som ett slags teater där Cohen och en krets vänner (musiker, skådespelare, konstnärer) klädde ut sig i masker och kostymer. I kommentatorspåret till filmen säger Cohen att det var en lek, men det var säkert lika mycket ett försök att - med eller utan droger - gå in i drömvärldar och att anamma riter inspirerade av österländsk religion, Jung, alkemi och ockultism. När jag ser filmen är reaktionen mångbottnad. Jag blir nästan rädd emellanåt och får ingen lust att stiga in i hallucinationen och förvandlas till Shiva. Å andra sidan är det svårt att titta bort, det är ett fascinerande experiment, mycket märkligt på flera plan, och visst är det både ett psykedeliskt storverk och en intressant undergroundfilm. Och musiken är ännu mer hypnotisk när man hör den i sitt ursprungliga sammanhang.

Det startar med en prolog. En film på åtta minuter som spelades in 1968 - men som aldrig kom med i originalversionen. Det är inspelat utomhus och är en iscensättning av en rit där Angus MacLise gräver en grop i lera och Cohen begravs levande. Hela filmen är som en ceremoni, möjligen påverkad av voodoo. Tony Conrad och resten av Pagodagänget rör sig i slowmotion, Cohen lämnar graven, naken, stirrar in i kameran med otäck blick, musiken ökar i tempo, alla rör sig i trance, dansar, bankar på trummor. Det är filmat i sepia. En stark kontrast till färgexplosionerna senare och fängslande som urscen. Och musiken är oerhört bra, primitiv, suggestiv, naturlig. När man ser och hör det här är det självklart varför MacLise lämnade Velvet Underground. Han var i en annan värld. På väg till Himalaya. Till Indiens myter.

”The Invasion of Thunderbolt Pagoda” har tre delar: Första akten: ”The Opium Dream”. Nu är vi inne i Mylarkammaren. Kameran rör sig långsamt, närbilder på ansikten, kultföremål, levande ljus, opium. Vissa förvrängningar, speglar, dubbelprojektioner. En liten docka hänger i en pinne. Nån blåser såpbubblor. En snäcka symboliserar någonting. Starka färger. Mycket rött. Svart. Grönt. Vitt. Hela spektrat. En man med målat ansikte stoppar in en fjäril i munnen. Djävulen är i lokalen. Ett vitt klot. I nästa del – ”Schaman” - dansar folk runt runt runt, musiken ökar i tempo, MacLise, Tony Conrad och de andra musikerna blir mer synliga. Till viss del filmat utomhus, ganska vackert och extremt psykedeliskt när människor med färgglada kläder nästan simmar omkring och kameran målar med spegeltekniken. Natur, träd och himmel flyger förbi, i mitten, uppåt, inåt. En bröllopsscen. En kvinna har ett horn på huvudet som blir en fallossymbol. Hela gänget ligger på marken, rör ett klot, gemenskapsrit. Slutet – ”Heavenly Blue Mylar Pavilions” - är vacker, när den blå himlen reflekteras. Det ser ut som allting smälter samman. Som kvicksilver. Ira Cohen säger - i kommentatorspåret - att det ska symbolisera den eviga floden som rinner genom allting.

Jag har svårt att sätta in ”The invasion of Thunderbolt Pagoda” i en filmhistorisk kontext. Den har jämförts med Kenneth Angers filmer. I texthäftet till utgåvan drar Ian Macfadyen paralleller till Virginia Woolfs roman ”Orlando”, Jean Cocteau, barocken, ”Cabaret” och den tidiga filmhistorien. Och när man kunde titta in i en laterna magica och försvinna in i en Phantasmagoria. Det jag tänker på är snarare det rituella, det dionysiska, och hippieeran i stort. Ira Cohen ser sig själv framförallt som en poet och säger att filmen är en invitation, en visuell dikt, en poetisk upplevelse. I en helt ny film, ”Brain Damage”, har Cohen och hans medhjälpare tagit oanvända scener som aldrig hamnade i Pagodafilmen och mixat ihop det med Mylarfotografier. Och så läser huvudpersonen poesi till trancemusik. Jag blir ännu mer yr. Och fascinerad. Det fungerar som ett ypperligt komplement.

En annan förtjänst med dvd:n är att det finns tre soundtrack. Originalmusiken av Angus MacLise (handtrummor), Loren Shandlee (sång, flöjt, eko), Ziska Baum (sång, dulcimer), Raja Samyana (gitarr, eko), Hetty MacLise (tampura, tamburin), Tony Conrad (strängar), Henry Flynt (tonette, sång) och Jackson Mac Low (bandspelare, sång). Plus nya tolkningar av The Sunburned Hand Of The Man och Acid Mothers Temple SWR. Intressant att höra nya versioner av den ursprungliga musiken. I synnerhet eftersom det är band som influerats mycket av det sena sextiotalets experimentkultur. Musiken med Acid Mothers Temple SWR (trioupplaga av Kawabata Makotos kollektiv) är från en festivalspelning i Dundee 2003 och drivs fram av Kawabatas låååånga gitarrsolon och hårt komp med trummor och bas. Yoshida Tatsuya gör lite ljud och skrik med munnen också snarlikt sextiotalsinspelningen. I några lägen funkar det som soundtrack - men den rituella och magiska känslan försvinner på grund av gitarronanerandet och rockklyschorna. Flöjten och de maniska trummorna i originalet har en mycket starkare effekt. Acid Mothers borde låst in sig i ett hus istället med filmen flimrande på en tv-skärm och försökt hitta en annan ingång in i Pagodavärlden. Sunburned Hand Of The Man tar däremot uppgiften på allvar och levererar perfekt musik till Cohens film. De har säkert lyssnat mycket på originalet, lägger till sitt sound, skapar en ny dronebrygd, med harmonium, drömska klanger, smygande gitarr, slagverk som stegras och landar i en pulserande rytm - i schamanpartiet - dronetonerna återvänder, rytmerna vaknar, det är mantrasång och på slutet sjunker trummorna in i det blå ljuset/vattnet.

Här är det tydligare än någonsin att Sunburned Hand Of The Man hämtar mycket näring i den mantra/drone-musik som Angus MacLise och hans krets gjorde på loften i New York. Första halvan av konserten de gjorde på Nefertiti i Göteborg i början av september var i samma anda som Pagodasoundtracket och en av medlemmarna satt till och med inne i ett skynke/tält med en spegel framför ansiktet. The No-Neck Blues Band - både på skiva och live - är ett annat exempel på en grupp musiker som tar det här arvet vidare. Och är man intresserad av den gamla och nya folkpsykedeliascenen eller underjordisk kultur i största allmänhet är ”The Invasion of Thunderbolt Pagoda” en essentiell artefakt.

(Publicerad 2006)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry