Iskra 1903: Goldsmiths

Iskra 1903
Goldsmiths - A previously unissued concert from 1972
Emanem 5013

Av: Thomas Millroth

Publicerad: fre, 2012-01-06 16:51

Då Paul Rutherford startade Iskra år 1970 lånade han namnet från den tidning Lenin gav ut före ryska revolutionen. Med sig på de musikaliska barrikaderna tog den nyskapande trombonisten gitarristen Derek Bailey och basisten Barry Guy.

De hade alla kretsat kring slagverksspelaren John Stevens sedan mitten av 60-talet, men längtade nu efter att spela utan trummor. Inte för att de hade något emot det, men det var en annan sak, blev en annan klangfärg och fick en något annorlunda riktning.
Årtalet efter namnet Iskra hade två betydelser. ”19” stod för 1900-talsmusik, att det gällde samtidskonst, ungefär på samma kaxiga vis som dagens berlinmusiker sedan ett drygt tiotal år sedan spelar under rubriken ”Echtzeitmusik”. ”03” – i det här fallet – betyder att de var tre musiker. Gruppen kunde växa ända upp till ”1912”.

Sättningen Rutherford, Bailey, Guy varade till 1974. Mer av trion finns utgivet på en trippel-cd, Emanem 4031. År 1977 återuppstod trion men nu med Rutherford, Phil Wachsmann och Barry Guy. Det samarbetet varade i 15 år.

Iskra var således något av en institution i den klassiska brittiska fria improvisationen. Habituén gäspar nu över min recension, det där är ju redan kända fakta. Men jag kostar på mig den inledande förklaringen för dem som läser detta och kanske inte är så bekanta med den tidiga fria improvisationskonsten i England.

Av John Stevens Spontaneous Music Ensemble finns vid det här laget ganska mycket tack vare Emanems Martin Davidson, där kan det vara svårt att välja för nykomlingen. Men av Iskra 1903 finns inte mer utgivet än att allt jag hört hittills är värt att ha.
Det gäller inte minst detta album, som för ovanlighetens skull är inspelat på hemmaplan i London under en av alla dessa små konserter, där den brittiska improvisationsmusiken formades. Lokalen för de fyra första styckena, albumets merpart, är Goldsmiths College, London. De två återstående styckena är mycket kortare och inspelade ungefär samtidigt på okänd ort.

Vad jag hör är fyra mäktiga improvisatoriska utvecklingar, där envar inte bara tar för sig utan skjuter sin egen personliga musik resolut in i de andras. Resultatet blir ett flöde, där man kanske kan ana Rutherfords och Baileys känsla för stora former och övergripande rytmer med energisk bultande puls, något de säkert tagit med sig från jazzen, som de ju lämnat bakom sig mindre än tio år tidigare. Guy bidrar med den klassiskt skolade musikerns fulla klang och känsla för sammanhang. Tillsammans får de ett mättat, mustigt sound, som bryts upp i grällt skimmer av framförallt Bailey.

Rutherford spelar fullmatad virtuos trombon, som ännu inte på länge är mogen för omvärdering. Den traditionella tekniken duger ännu, trots vad Günter Christmann och Albert Mangelsdorff hade för sig i Tyskland.

Alla tre musikerna lägger sig tätt inpå varandra och suger energi. Här finns tre fantastiska tillfällen att lyssna hur de förvaltar de olika ingångarna till de improviserade styckena i långa bitar. Urklangen hålls kvar, modelleras, hanteras, vänds och vrids. Ingen spelar solo, alla spelar samtidigt. Ingen väntar på sin tur, alla tar sig fram utan att förlora de andra ur hörselhorisonten.

Den musik som hörs från konserten på Goldsmith College liknar den legendariska självbetitlade dubbelvinylen på Incus från 1972; men där skruvas ljuden åt, det skärs mer, det sorteras och väljs för att göra trion rättvisa på skiva, ett medium som då inte överexploaterades utan gavs ut med viss sparsamhet, det var dyrt och gick litet på tvärs mot musikens flödesestetik. Här fångas trion upp i ett lyckligt ögonblick, då den musikaliska praktiken bara flyter på. Det känns nästan lyckligt.

Och den som funderat på varför Rutherford & Co ville uppkallas efter revolutionstidningen Iskra kanske kan ana ett svar. En gnista tänder något mycket större, här gällde ännu musikens modernitet, att utforma något nytt och kasta loss. Det skulle tända, växa. Nu blev det väl kanske inte så mycket av det, men desto starkare lyser ändå denna musik, och vi kan idag fyrtio år senare konstatera hur outslitet materialet ännu låter och också med dessa dekaders avstånd faktisk höra hur energi, rytm, samspel närmast frustar i glädjen över denna musik. Jag konstaterar: det funkade. Men att det är svårare än så att göra revolution kom herrarna strax underfund med. Musik är liksom en annan grej, och den lyste sällan starkare än här.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry