Iskra 1903: South on the Northern

Iskra 1903 Paul Rutherford, Philipp Wachsmann, Barry Guy
South on the Northern
Emanem 5203

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2014-05-01 20:38

Iskra döptes tidstypiskt efter den ryska revolutionära tidningen Gnistan. Det starkt politiserade året 1970 förklarar varför och anger ju också den starka politiska radikalism, som var självklar i den tidiga engelska impron. Och i viss mån fortfarande är det, åtminstone i den generation som iskrorna tillhörde. Det tillagda årtalet 1903 hänvisar till antalet musiker. De kunde vara ända upp till 21 = Iskra 1921.
Första trion bestod av trombonisten Paul Rutherford, basisten Barry Guy och gitarristen Derek Bailey. Den kan höras på tre Emanem-cd, nämligen nummer 4301, 4066 och 5013, varav den första innehåller tre stycken skivor. Oundgängliga album för den som intresserar sig för impro över huvud taget och brittisk i synnerhet. Här går dekonstruktion och omedelbar komposition alternativt konstruktion hand i hand. Det är ett skärande och rivande flöde som kompromisslöst bygger upp en ny estetik; vilket också var kopplat till deras politiska radikalism.

Violinisten Phil Wachsmann efterträdde Bailey och med den sättningen finns ytterligare två utgåvor med musik från 80-talet på Emanem, nämligen nummer 4303 (trippel-cd) och 4051 samt på Barry Guys etikett Maya 9502.
Materialet är från 1988/89 på denna dubbla cd är och tidigare outgivet. Åren som gått från start, den långa spelpraktiken och deras individuella karriärer har förändrat musiken från de första uppbrytarsessionerna från 1970 - 72. I stället hör vi ett långt flöde, där musikerna intuitivt och vant hakar i varandra. Wachsmann är uppriven, litet dirrig och skärande, och han har inte Baileys eviga frågande som vänder och vrider på allt. Det är klart att Bailey var en större individuell förändrare och skapare än Wachsmann, utan att jag fördenskull vill förringa hans fiolspel.

Ingen av musikerna visar upp vad vi idag kopplar ihop med impro, dvs starka förändringar av instrumentens karaktär. Snarare har de erövrat sina verktyg och fulländat detta så till den grad, att de nästan motståndslöst kan knåda och skulptera musiken. De skapar långa linjer, där Rutherfords flytande trombonspel fylls av kast och plötsliga infall. Men klangmässigt är han frotfarande en Curtis Fuller eller Roswell Rudd.
Ett eko av jazzen från deras tidiga år hörs, men det låg så pass långt tillbaka i tiden, att de har slappnat av och kan basera de nya friformerfarenheterna på det gamla. Guys bas har den stadiga tonen från äldre klassisk musik, som han ju är specialist på vid sidan av jazz och impro. Wachsmann är mer följsam och ger musiken en lätt skärande linje, en musikalisk kolorist.
Vad som tillkommit mot första uppsättningen av Iskra är också en ganska hovsam elektronik. Det är Wachsmann – men även Guy – som arbetar med detta nya medium.

Wachsmann ändrade violinens klang i riktning mot ett mer elektroniskt ljud. Det gifter sig utmärkt med de akustiska instrumenten. Även om Rutherford spelar vidare rätt obekymrad om detta tillägg.
Personligen tycker jag allra bäst om då trion liksom fingrar runt i varandras stämmor. Då Wachsmann växlar mellan ettrigt pizzicato och ett stråklegato, som nästan härmar trombonens mjukaste sångläge, och Guy vigt fingrar runt på basen, iakttagande kombinationen av trä och stålsträngar på det där mjuka, elastiska rytmviset, som var så typiskt för gamla 20-talsbasister som t ex Bill Johnson. Detta ger trion en hel del av den lustfyllda farten i impron, där musiken tillåts flyta framåt utan hämmande frågor och avsikter.
Detta är klassisk impro, ständigt lyhörd och med en avsevärd attack då så behövs. Typiskt för dem var hur de kunde spela i vilket känsloläge som helst. Mjukt, aggressivt, avspänt, avvaktande, ja, vad ni vill.

Att argumentera för Iskra 1903 har gjorts av så många före mig, att jag avstår. Men jag konstaterar, att det trots allt, särskilt i jämförelse med dagens skivflod, finns en överskådlig produktion av fonogram med dem. Och det märkliga är hur alla dessa lägger något till trions personlighet och konstnärskap. De här två tidigare outgivna konserterna från 1988 och 1989 är lika välkomna i den brittiska avantgardehyllan som alla de tidigare.

Jag sänder alltid en tacksam tanke till Emanems Martin Davidson, som stadigt ger ut grupper som SME, Iskra och deras improkompisar. Det är vid det här laget ett musikbibliotek som är obligatoriskt för förståelsen av allt som hänt därefter.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry