Islaja Palaa Aurinkoon

Islaja
Palaa Aurinkoon
Fonal Records FR-36

Av: Ulrika Revenäs Strollo

Publicerad: tis, 2009-11-10 02:44

Islaja framför en slags experimentell folkmusik, traditionell/ursprunglig i någon mening men snedvriden, skev, svajande; kanske kan man jämföra med det som sker i en skrattspegel, den ursprungliga bilden förvrängs, omformas, blir något igenkännbart men oväntat. Musiken skulle kunna beskrivas som en blandning mellan det experimentella, psykedeliska hos Animal Collective, Mi & Lau´s akustiska, avskalade, sköra känslo- och tonläge och Colleens maniskt vackra kompositioner.

Låtarna på “Paala Aurinkoon” är som ett collage eller ett lapptäcke; som om man lagt två eller flera melodier bredvid varandra, ihopsatta till en; eller som om två melodier spelades samtidigt – som om radion och cd-spelaren var på, i två olika rum i lägenheten, och man stod någonstans där mittemellan och lyssnade; det är otroligt intrikat, spännade, man tror sig hela tiden fånga en melodi men förlorar den snart igen, ljudbilden skiftar hela tiden, överraskar.

Instrumenteringen är allsidig, mångfasetterad: piano, akustisk/elektrisk gitarr, dragspel, stråkar med inslag av en rad andra instrument och ljud såsom tramporgel, flöjt, klockspel, handklapp, speldosa, mungiga, såg. Låten “Senkum tanssitaan” får mig att tänka på ett skevare, och samtidigt mer lekfullt och experimentellt Velvet Underground. På det hela taget är det spontant, rikt på infall, en lekfullhet som verkar bygga mycket på improvisation; man får en känsla av att musiken skapats “här och nu”, i inspelningsögonblicket.

Sången är ofta viskande, intim; och finskan – ett exotisk språk. En upplevelse bortom språk och mening uppstår eftersom jag inte förstår orden: texten/rösten blir istället ljud/instrument, en del i den större ljudbilden. Som Sigur Ros eller Cocteau Twins påhittade språk, det blir suggestivt och vackert.

Det här är absolut inte popmusik, men det finns kortare utsnitt av något som skulle kunna vara popmelodier, envisa slingor som upprepas och som man går och nynnar på, de ligger där inbäddade i det kaotiska ljudlandskapet. Kanske är “Haaveilija” de närmast en popsång Islaja kommer, de rockiga akustiska gitarren i introt, den vackra melodislingan som kommer in, den viskande lite skeva rösten, stämsången, en enkel refräng: upprepandet av “haaveilija”.

Annars är det en krävande musik; det skär sig, skrapar, tar emot, drar iväg. Och jag tycker om den där motsträvigheten, att musiken kräver något av mig som lyssnare, pockar på min uppmärksamhet, men inte är inställsam.

(Publicerad 2006)

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry