Islaja Ulual Yyy

Islaja
Ulual Yyy
Fonal FR-49

Av: Ulrika Revenäs Strollo

Publicerad: fre, 2010-01-08 11:49

När Islaja (aka Merja Kokkonen) släpper sitt tredje album är det med ett något mer nedtonat, melankoliskt sound; hon fortsätter visserligen skapa egensinnig psykedelisk neofolk men med en mörkare ton, mer avskalad i arrangemangen och inte lika skruvat lekfull som ”Paala Aurinkoon” från 2005.

Ändå känns detta som ett mer lättillgängligt album än de två tidigare, det finns en strävan mot enklare kompositioner och tydligare melodier. Vid första genomlyssningen nästan lite tråkig, mindre angelägen och inte lika galet uppskruvat. Men visst finns variationen och experimentlustan kvar, men istället medvetet nedtonad och återhållen; ”Ulual Yyy” är kanske något av ett minimalistiskt album med ett lite mer moget experimentellt rocksound. Tankarna går osökt till Velvet Underground, visserligen kunde man ana det här och var redan på ”Paala Aurinkoon” men här tycks det vara än mer uttalat: det repetitiva, monotona låtstrukturerna, gitarren, orgeln, trummorna, och rösten som ibland är förvillande lik Nicos; och den spöklika orgeln i bakgrunden på bl a ”Sydänten Ahmija” får mig att associera till nästan vilken låt som helst med The Doors.

De flesta låtarna är uppbyggda kring elgitarren, med inslag av piano, orgel, saxofon, trummor - men det är lusten att använda och utforska elgitarren som instrument som står i centrum denna gång mer än att hitta udda eller skeva ljud från diverse leksaksinstrument. Och naturligtvis är Islajas distinkta röst fortfarande central som stämningskapare; hon frammanar en omväxlande meditativ, manisk och gåtfull mystik, något näst intill shamanistiskt. Avslutande ”Suru Li“ utmynnar i en fältinspelning av fågelsång som sedan övergår i tystnad; ett lugn sänker sig, ett slags fridfullhet och välbefinnande sprider sig i kroppen, som efter en lång och händelserik resa när man äntligen får lägga sig i sin egen säng och tillsist somnar utmattad av alla intryck.

“Ulual Yyy” är ett album som växer för varje lyssning; det är fortfarande krävande, lite motsträvig musik det handlar om, och att försvinna in i Islajas egensinniga värld är att förlora sig själv för en liten stund. Men att våga släppa taget ger mersmak. Så jag låter mig återigen föras iväg, in i den täta skymningsskogen, barrträdens grenar skrapar vasst mot ansiktet, stenarna höjer sig upp ur marken som skrämmande nedböjda ryggar; och ibland glittrar de till av små eldflugor eller snabbt förbiflygande sagoväsen.

(Publicerad 2007)

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry