Israel M_Nareah

Israel M
Nareah
Aagoo AGO 019

Av: Johan Redin

Publicerad: fre, 2009-10-09 01:20

Den mexikanske ljudkonstnären Israel Martinez tilldelades för ett par år sedan ett av de prestigefyllda Ars Electronica-priserna, vilket känns naturligt när man ser till juryns kriterier: musik som tar risker och förnyar det elektroakustiska formspråket. Martinez’ ljudlandskap består lika mycket av elektroniska ljudmiljöer som av fältinspelningar och andra arter av dokumentation, i det här fallet t.ex. röster från en dokumentärfilm av Juan Carlos Rulfo.

Skivan Nareah rymmer flera intresseväckande företeelser: i stycket ”Riaiah” samplas Luciano Berios stycke ”Wasserklavier”. Att interfoliera verk av andra kompositörer i sitt eget naturligtvis inte nytt, denna typ av citeringar hänger ihop med den klassiska musikens utveckling. Men jag inbillar mig att klippa in ett stycke på detta sätt ändå är annorlunda. Det är så att säga både ett ordagrant citat och en tolkning. Är det ett dokument eller är det musik i musiken? Denna fråga om en musikalisk metanivå är intressant. Det blir en form av musique inconcrète i stil med t.ex. Steve Lacys duo med en skivspelare i ”Dreams” från plattan Saxophone Special (Emanem 1975). Nu måste man visserligen lyssna rätt noga för att notera Berio hos Martinez, men det är hursomhelst ett tecken på att han har ett komplext tänkande kring sin musik som förhindrar (åtminstone mig) att uppfatta det som blott collage av olika ljudvärldar.

Användandet av dokumentärfilmen och Berio skall emellertid inte överbetonas. Det är faktiskt en marginell sak om man ser till skivan som helhet. Nareah består av sex kompositioner som känns täta men är i själva verket drömska, rentav flyktiga. Martinez integrerar tystnad, avstånd och därmed rum. Att kalla det för soundscape ligger nog nära, men egentligen kan man lyfta in det mesta i det begreppet. Vad betyder det? Själv talar han om en psykoakustisk resa, temporära besök i en inre öken av ljud. Och visst, musiken ger onekligen en känsla av att i ultrarapid treva efter minnesfragment, både egna och andras. Musiken blir som en förlaga till en drömd verklighet, ett manus som är helt obrukbart så snart ljuden tonat ut. Det är inte missvisande att hävda att musiken har starka visuella drag, men det visuella blir aldrig konkret utan bara på väg att gestalta.

Det skulle vara frestande att kalla Nareah för en sorts filmmusik och därmed bespara mig en massa försök att karaktärisera det jag hör. Men då tror jag att man helt har missförstått verket. Jag tror snarare att Martinez har närmat sig begreppet fiktion och med olika medel undersökt hur det fungerar musikaliskt utan att nå berättandets nivå. Jag kommer osökt att tänka på Set Fire to Flames Telegraphs In Negative (Alien8) som också lyckades frambringa detta märkliga gränsland där ena zonen är ett flimmer av röster och bilder och den andra deras diffusa ekon och skuggbilder. På sin hemsida kallar sig Martinez för ”empirical composer” och för mig kan han heller inte vara något annat.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry