Jackie-O Motherfucker Valley of Fire

Jackie-O Motherfucker
Valley of Fire
Textile Records TCD 16

Av: Mattias Rydén

Publicerad: tors, 2010-01-14 00:26

Det gamla skruvade Amerika brukar återfödas när Tom Greenwoods centripetala navelskåderi möter det kollektiva undermedvetna från over there. Paradoxalt nog gräver underjordsorkestern Jackie-O Motherfucker även denna gång fram något som faktiskt känns yngre än sitt eget förgångna. Tidigare skivor som "Fig 5" och "Liberation" är mer mytologiskt gåtfulla. Men det kan vara bra för det.

Allt inleds med "Sing Your Own Song". En invokation av varje individs unika röst som även skulle kunna fungera som gruppens programförklaring. Eva Salens från Inca Ore ropar ut en text skriven av en gatupräst från Virginia. Skivan fortsätter med titellåten, som tack vare sina gnetiga två ackord, lyckas inringa sitt sammanhang där en tacksam ljudeffekt sätter färg på det som vill sägas.

Höjdpunkten på "Valley of Fire" är "The Tree". Låten skrevs av Brian Wilson och Beach Boys manager Jack Rieley. Med sång av Rieley och en gränslös förtjusning av att dra likhetstreck mellan naivism och visdom, vidgar "A Day in the Life of A Tree" perspektiven på "Surfs Up". Ska man då göra en cover är det klokt i att gå ytterligare ett steg och det är en intressant transformering som låten går igenom. JOMF hyvlar bort det oväsentliga i låttiteln så att bara kärnan finns kvar; originalet stålbadas från alla romantiska inslag i melodi och instrumentering. Det som blir kvar är en karg sång och en knarrig gitarr. Från att ha svävat omkring på himlen, tas låten ner på jorden och in i trädet.

Jag tycker att den 20 minuter långa slutklämmen "We Are/Chanel Zero uttrycker sig på ett ganska profillöst sätt. Även om kopplingen till Public Enemy eggar fantasin. Låten, som utger sig för att vara inspelad live i studion, lider en del av att reproduceras. Övertygelsen i nuet som manglades fram när gruppen nyligen spelade i Göteborg saknas. Jag fick intryck av att den monotona mattan som låtarna utgjorde då, förvisso slog fast samma poäng minut för minut, men att Greenwoods fysiska uppenbarelse av att gå till botten med något fundamentalt, förhöjde upplevelsen och räddade musiken. En studioinspelning blir ett trubbigt verktyg jämfört med detta. Jag kanske i och för sig är fel person att uttala mig om det. Jag börjar nog bli trött på genren "free folk". Ju mer omåttligt desto mer okritiskt. Det känns som att veteranerna, JOMF, vill visa alla gröngölingar var horisontlinjen ska ritas. Men lyckas de? Det kan ibland verka svårt att uttala sig kritiskt om genrens primitiva djup eftersom musiken utgörs av ett så råärligt förhållningssätt. Men ibland blir det bara tråkigt.

(Publicerad 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry