Jacques Coursil with Alan Silva FreeJazzArt

Jacques Coursil with Alan Silva
FreeJazzArt - Sessions for Bill Dixon
Rogue Art 0052

Av: Magnus Nygren

Publicerad: fre, 2014-05-02 14:38

Trots två skivor på klassiska BYG Actuel åren runt 1970 och inspelningar för Frank Wright och Sunny Murray några år tidigare är trumpetaren Jacques Coursil fortfarande en doldis. Född i Paris flyttade han till New York 1965 och stannade i tio år. Det var en tid av medborgarrättsrörelse, frijazz, konst, litteratur och protester och Coursil hann spela med många även om det inte blev så många skivinspelningar. Han studerade för och turnerade bland annat med trumpetaren, kompositören med mera Bill Dixon. När han 1975 återvände till Paris lämnade han – i alla fall det offentliga – musiklivet till förmån för en akademisk karriär inom bland annat lingvistik. 2005 kom han dock tillbaka med en skiva på John Zorns bolag Tzadik.

Nu släpper han FreeJazzArt – Sessions for Bill Dixon tillsammans med den mer kände basisten Alan Silva vars karriär har klara beröringspunkter med Coursils. Också Silva släppte skivor på BYG Actuel, han var verksam både i New York och Paris och spelade tillsammans med Bill Dixon, om än inte samtidigt som Coursil.

Det har hänt mycket sedan BYG Actuel var garanterna för 60-talets mest ostyriga frijazz. Bill Dixon var ett viktigt namn för denna scen i New York även om det oftast fanns starka inslag av struktur i hans egna kompositioner. FreeJazzArt – Sessions for Bill Dixon är naturligtvis en hyllning till Dixon, inspelad i Frankrike i november 2011, lite mer än ett år efter Dixons bortgång. Det är en fin skiva där Coursil – i tre sviter som vardera är uppdelade i fem delar – tar fasta på Dixons mörka klang i trumpeten. Frijazzens ibland lite ovarsamma handskande med de enskilda tonerna är här utbytt till koncentration. Varje ton är viktig. Med titlar som ”Brooklyn Bridge, the river, the metal and the wind” och ”Bennington–New York, Roundtrip” är det som att Coursil ömt vårdar minnena av en gemensam tid med Dixon i det sena 60-talets New York City. Stämningen och känslan av konstmusik drar dock mer till Dixons inspelningar för skivbolaget Soul Note på 1980-talet. Den stora rumsligheten i soundet är dock inte alltid till fördel, ibland slår det över till en blandning av Jon Hassell och ECM, och då försvinner mycket av särprägeln.

Alan Silva då? Jodå, han är felfri och jag måste säga att det är skönt att han uteslutande spelar kontrabas, och inte synt. Men i vilket fall, den här gången kommer han i skymundan. Det är Coursil som är stjärnan.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry