Jakob Ullmann

Jakob Ullmann
A Catalogue Of Sounds
Edition RZ ed. RZ 1017

Av: Johan Redin

Publicerad: tors, 2009-12-17 11:58

Man säger att kunskapen går framåt, att den ständigt skördar nya frukter längs vetenskapens färdleder osv. Men precis som en betydande del av jordytan ännu inte är kartlagd eller genomtröskad, dvs. världshaven med deras myller av arter och miljöer, vet vi ännu ganska litet om ljud. Och då menar jag inte ljud som eventuellt mätbara fenomen utan dess potenser. Jag skulle våga påstå att vi faktiskt vet litet om musikens kapacitet överhuvudtaget. Stråkinstrumenten har en lång historia. Violinen har i sin moderna västerländska form funnits i drygt 500 år och ändå kan instrumentet plötslig framstå som en helt ny skapelse. Vad vet vi om det den egentligen förmår? Och då tänker jag inte på Paganini.

För att någonstans påbörja den undersökningen måste den traditionella föreställningen om instrumentet raderas. Ett av de första och fortfarande mest radikala försöken finns i Helmut Lachenmanns ”Pression (für Violoncell Solo)” från 1969, en komplett dränering av cellons alla färger och toner. Kvar är bara ett frasande, tandlöst väsande eller ett knarrande och negerande skorr. Att kalla dem missljud skulle vara enkelt men felaktigt. Det handlar inte heller om några ”extended techniques”, snarare om att genom medel som vilar inuti det göra sig kvitt alla förväntningar på instrumentets språk. För många låter resultatet så till den grad oharmoniskt och rentav outhärdligt att det skulle kallas för ångestens enda genuina soundtrack. Men redan då har man hamnat snett och tryggt läst in en psykologisk situation i det man hör. Den här formen av musik tvingar lyssnaren att höra på ett nytt sätt. Avförtrollningen av instrumentet medför ett lärande lyssnande, men utan pedagogik eller handledning. Kompositören, musikern och lyssnaren står sida vid sida och gemensamt, snarare än hierarkiskt, tar man del av det musikaliska verket. Ett sådant läge är varken ”flummigt” eller ”progressivt” utan en konsekvens som följer av betraktandet av musikens insida.

Den tyske kompositören Jakob Ullmann (f. 1958) har länge verkat i linje med det Lachenmann kallar ”instrumental musique concrète”. Hans A Catalogue of Sounds är skriven för tretton stråkinstrument. I ett enda stycke på 73 minuter, utgiven på det betydande Berlinbolaget Edition RZ, framförs det av Ensemble Oriol Berlin med Sebastian Gottschick, Michael M. Kasper och Sophie Renshaw som solister. Först då man skruvar upp volymen rejält hör man att något ”händer”, frasningar och skrap börjar spela mot varandra. Tidigast efter tjugo minuter börjar en tonalitet att avteckna sig, om än helt beskuren. Men tystnad är inte samma sak som ljudlöshet. Det är i själva verket ett vimlande liv av ljud, en otroligt komplex ljudbild som befinner sig lika mycket vid instrumentens gräns som det hörbaras. Det är som att sitta och lyssna till ett fläktsystem som man först inte lagt märke till men som under koncentration tycks överrösta allt annat. Steg för steg kliver sedan instrumenten fram, fast med ett minimalt hävdelsebehov. Tillsammans bildar de nu en formlös ljudkropp, ett slags gasform kan man kalla det: gränslös, spridande, omslutande.

Den katalog Ullmann har i tanken liknar kanske den eviga bok som Borges skrev om, som för varje bläddrad sida växte med ännu en utan att bokens volym förändrades. Boken blir ett bläddrande utan slut, hos Ullmann en evig inre organisation av läten. Hela den musikaliska traditionen är ju på många sätt en evig permutation av tonernas platser och utsträckning. Detta leder till att det ena påminner om det andra, utan att man egentligen upprepar något. Som arkitektur, där inget hus är det andra likt men ändå ser det mesta likadant ut. Ullmann lyckas, genom att tänka bort all kromatik, genom att abstrahera all stämma, att få en till synes livlös akustisk kropp att bli en värmestuga för oss som tror att musiken har en framtid.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry