James Blackshaw Waking into sleep

James Blackshaw
Waking into sleep
Kning Disk KD015

Av: Sven Rånlund

Publicerad: fre, 2010-01-08 11:51

Det har knappast undgått någon att den akustiska gitarren kommit till heders igen. Rejält. En av de yngre kanonerna är engelsmannen James Blackshaw som på denna utgivning fångades i flykten en majkväll 2006 på Underjorden i Göteborg.

Jag minns konserten som smått benådad; på scenen en vacker ung man med långa, starka fingrar som spelade sublimt och hyperteknisk, en fullfjädrad instrumentalist med känsla för både tradition och nutid. Ljudet av hans runda, ringande gitarrton balanserades på kornet i den gamla tegelsalongen. Rune Johanssons mixning av konserten flödar likaså av perfektion, det riktigt sjunger om rummets rymd samtidigt som minsta nyans i spelet framgår.

Med sin 12-strängade gitarr och hastigt rullande, melodiska slingor sitter James Blackshaw onekligen på de ”primitiva” föregångarnas axlar: John Fahey, först som sist, Robbie Basho, Leo Kottke. Och visst är han kusin med Steffen Basho-Junghans och Harris Newman, vars bägge gitarrkonserter i Göteborg skivbolaget Kning Disk sedan tidigare givit ut. Men även med tydliga rötter och släktingar tar man inte miste på Blackshaws egenhet, hans förmåga att både brodera melodier och piska upp de mest behagliga ljudstormar ur gitarren.

På ”Waking Into Sleep” blandas den amerikanska folktraditionen med ångande repetitiv minimalism och korn av indisk raga. Orientaliskt klingar särskilt inledande, kvartslånga ”Sunshrine” som trots att den är tio minuter kortare än originalversionen (på debutskivan ”Sunshrine” 2005) hinner fokusera ganska djupt mot det meditativa. Den nästföljande låten ”Celeste I” drar i samma spår österut och jag försjunker inåt, ser upplysta farbröder med skägg från förr, Allen Ginsberg, Ravi Shankar, jag hör andra instrument i gitarren – sitar, harpa, hackbräde, harmonium. Allt ryms i Blackshaws bländande teknik: högerhandens arpeggion och rullande tremolon, vänsterhanden som liksom skalar sig igenom strängarna i enormt flyhänta drillar. Men det är mer än uppvisning. Blackshaw förmår verkligen att variera sig, bromsa tempot, lätta högerhandens tryck, modulera, differentiera.

Avslutande ”Spiraling Skeleton Memorial” bjuder samma slags virtuositet men drar mer åt det melodiska, faktiskt döljer sig en klockren poplåt under höghastighetsrullningarna. Det är en ljus avrundning på skivan. Formfulländat, också i skuggan av de fordom akustiska kolosserna. Inte illa av någon som precis börjat utforska sin begåvning.

(Publicerad 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry