James Blake: James Blake

James Blake
James Blake
Atlas ATLAS02

Av: Tobias Norström

Publicerad: tors, 2011-01-20 20:52

För några år sedan, närmare bestämt hösten 2007, lyftes dubstepmusiken för första gången sedan sent 90-tal in i de fina och hippa salongerna. Detta i och med att Burial gav ut sitt bejublade album “Untrue” och att genren därigenom togs i en ny, mörkare riktning. I och med Burials framgångar med “Untrue” (och föregångaren “Burial” från 2006) riktades världens blickar även mot vissa disktrikt i södra och östra delarna av London. Här fanns, enligt utsago, dubstepens hjärta. Det var här den elektroniska musikens garage skapades och det var här all dubstep, 2-step och UK garage värd att ta på allvar gjordes.

Det var drygt tre år sedan och dubstepens framgång har om inte fallit i något slags glömska så åtminstone tonats ner en aning. Nu är det emellertid åter dags att kasta fokus på sydöstra Londons elektroniska musikkvarter. I dagarna släpps nämligen James Blakes självbetitlade debutalbum och ett nytt kapitel i dubstepens historia tar vid.

James Blake tar dock uttrycket i förhållande till Burial i en diametral motsat riktning. Från ett renodlat mörker med smutsiga ljud och spöklikt samplad sång till ett välproducerat och slickt sound anfört av Blakes egen känslosamma röst. Det är en för mig välkommen utveckling som snarare anspelar på melodier och lugna musikaliska kompositioner än rytm och nerv.

Dubstep används här som någonting bredare. En rytmiskt inriktad tradition i vilken Blake otvunget och begåvat orienterar sig utan att ge sig hän åt genrens standardiserade drag. Istället utvecklas musiken här med mer experimentella element. Beats fylls ut av loopad och manipulerad sång, pianoslingor förvrängs och hackas upp och alltigenom används melodier på att upplöst och intressant vis.

James Blake etableras inte bara Blakes musikaliska kreativitet. Han använder i lika stor utsträckning sin röst som ett instrument för att sätta stämning och ton – ett grepp som överlag fungerar bra både tack vare den unge brittens nyanserade stämma och sättet hans röst samspelar med musiken.

Här finns dock samtidigt en hel del tillrättalagda tendenser. James Blake är emellanåt skicklig och kompetent likt en studiomusiker eller musikskoleelev (vilket han även råkar vara, om än inom populärmusik) vilket även medför att vissa spår känns något själlösa. Från fjolårets hyllade EP Limit To Your Love kommer exempelvis titelspåret som på albumet, hårt draget, fungerar som ett dubstepens Toto-spår.

James Blake är emellertid en stark debut. Det är ett gediget och genomarbetat album som finner nya vägar och riktningar att ta ett redan intressant uttryck i. James Blake har skapat musik värd att diskuteras, höras och firas – och så kommer onekligen att göras, antagligen mer i musikpressen än i sydöstra London.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry