Jason Kahn, Dotolim

Jason Kahn, Ryu Hankil, Park Seungjun, Jin Sangtae, Choi Joonyong, Hong Chulki
Dotolim
Balloon & Needle bnn 25

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2011-02-03 11:05

Den nya sydkoreanska improvisationen har låtit tala om sig en hel del de senaste åren. Men jag undrar om så värst många har kommit åt att lyssna. Där var spridda skurar under den sista upplagan av Nya Perspektiv i Västerås, som arrangerades av Mats Gustafsson och Lennart Nilsson. Det var som att lyfta på en liten flik och bara ana vad som fanns därunder. Det var nog många fler än jag som blev mycket nyfikna.

Här har i alla fall elektronikspelaren Jason Kahn besökt Seoul för att delta i den livliga musikscenen. Han hade med sig ett stycke grafiskt partitur, som han kallade "Dotolim". I den oerhört subtila CD-utgåvan med vacker pappersvikning finns även partituret bifogat. Kahn har mycket intressanta synpunkter på sitt verk, nästan som vore det ett ljudkonstverk. Han kallar det platsspecifikt, och då är det inte bara själva inspelningsrummet han tänker på. Det utgår från de spelare som finns på plats, som alltså möter ett färdigt grafiskt noterat material och förstås hans instruktioner och tankar, men där var och en lämnas ett stort mått av frihet i relation till sin egen erfarenhet. Dessutom blev studion en överraskning. Han var varnad att den var liten, men att detta kombinerade kontors- och inspelningsrum var så pyttelitet, att hela gruppen knappt fick plats hade han inte anat. Musikerna satt tätt inpå och trängdes med varandra och sina egna erfarenheter. Situationen blev mycket intressant.

Stycket bygger på ljud, att lyssna på olika sorters ljud i hela deras vidd. Och ljudskaparna är av de mest skilda slag. Konventionellast är Kahn själv med analog synt och kortvågsradio. Ryu Hankil jobbar med högtalare och ett slags vibrationer, Park Seungjun använder förstärkare med reverb, Jin Sangtae får klang från drivrutiner i hårddisken, Choi Joonyong tar till sönderplockade cd-spelare och Hong Chulki nyttjar skivtalrikar.

Dessa ljud har orkestrerats och organiserats i en storform av Kahn. Den som önskar kan följa processen i det 70 minuter långa stycket i det medföljande partituret. Det är ganska bra att ha, eftersom det då någorlunda går att identifiera de olika ljudkällorna.

Slutligen låter det mer komplicerat än det i verkligheten hörs. Genom att inte grotta ihop en massa elektronik bara för att det ska vara så, ungefär som under en ad hoc-spelning, är ljuden ganska lätta att skilja åt. Ibland förenas de, och då förundras jag över den ömsesidiga lyhördheten. Ibland spelar färre på en gång. Men hela tiden är varje ljud genomskinligt och komplext. Sammansattheten av de enskilda klangerna är genomgående. Istället för att lyssna efter en yttre kontur, en yta att fylla med så mycket svärta som möjligt, går musikerna en helt annan väg. Varje enskild klang är sammansatt av många, och varje ljud blir alltså i sitt allra minsta ett eget skinande objekt, som också är öppet att fyllas av andra spelares påhitt. Det är en underbar upplevelse. Observansen på det minsta ger möjlighet till mäktiga ljudcollage, som emellertid aldrig behöver, eller ens har intresse av, att spränga några ljudvallar för att övertyga.

Dotolim? Jo, det är namnet på det lilla rum som är kontor på dagarna och Balloon & Needles studio på nätterna.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry