Jason Kahn: Things Fall Apart

Jason Kahn
Things Fall Apart
Herbal International 1302

Av: Kristoffer Westin

Publicerad: tors, 2013-11-28 14:01

Tjusningen med Kahns album Things Fall Apart består i den positiva enkelheten – att klart och tydligt förmedla något i text som färgar det klingande till vacker poesi. Textkommentarerna till skivan serverar ingången, där Kahn börjar med att återberätta det starka intryck som romanen Things Fall Apart av Chinua Achebe gjorde när han läste den för mer än trettio år sedan. De senaste två åren har titeln, mer än innehållet, präglat Kahn, vilket han relaterar genom utblickar mot omvärlden och påminner oss samtidigt om den mörka era vi befinner oss i, där sociala strukturer, världsekonomi, miljö och hela nationer håller på att falla sönder.

Medan romanen behandlar hur en kolonialmakt demolerar den fasta grund som en gång sammanförde ett folk – religion, kultur, familj med mera – använder Kahn ”things fall apart” som en arbetsmetod, eller snarare ett sätt att inte arbeta. Således ställer han frågan: vad händer när våra förutbestämda antaganden, våra noggrant kalkylerade planer, går om intet? Och riktar vidare uppmärksamheten mot vad som händer när detta ”things fall apart” – i sig själv – utgör den kreativa processen.

Upptakten till att dessa frågor ställdes var en planerad cd som Kahn skulle realisera i Kunstraum Walcheturm i Zürich. De initiala idéerna gick emellertid om intet med anledning av två mycket oväntade händelser som utspelade sig intill inspelningsplatsen – först en årlig hästparad(!) och därefter ett gigantiskt bröllop. Nej, det var inte Kahns dag – men ur askan reste sig en flammande impuls, vilken drabbade honom när han slutligen hade intagit Kunstraum Walcheturm för inspelningen.

Det är förstås den där tomma tavlan som Kahn kommer dragandes med, men utfallet kan man ju inte veta, varför det blir både poetiskt och övertygande: ”Walking around the room alone now I slowly felt how the acoustics of the space and the sensation of being there cast somehing akin to a spell over me.” Sålunda bestämde han sig för att arbeta med rummet genom att aktivera utrymmet med sina ljud och likaledes låta rummets atmosfär och akustiska möjligheter påverka honom.

Things Fall Apart består av fjorton delar, där den längsta klockar in på 5 minuter och 55 sekunder. På ett elegant vis har Kahn distribuerat de olika spåren så att lyssnaren följer honom med växande intresse. Albumet öppnar med en röstimprovisation titulerad ”Catcher”, där Kahn stöter ut starka ljudströmmar, vilka mestadels uppehåller sig kring två karaktärer – susande ”tssss” respektive brännande ”ch” (som i Krzsystof). På efterföljande ”Im Raum” låter Kahn flytta runt stolar utmed golvet medan en knappt hörbar frekvens i det övre registret skär konstant men försiktigt, vilket kontrasteras mot tredje spåret, där ett jazzkit trakteras skickligt med mycket sizzle ride i förgrunden.

Det fjärde stycket introducerar lyssnaren för brus och buller från en radio, som låter mer nyansrikt än man kan ana. Förmodligen har ett mixerbord använts för att utvidga klangmöjligheterna, medan rummets funktion som resonanslåda är svårbestämd (man anar rummet). När vi anländer till den femte delen, ”We Fall”, återknyter Kahn försiktigt till tidigare instrument, genom att använda rösten tillsammans med slagverk – emellertid sjunger han melodiskt och jazzkittet har reducerats till metalliska klanger och en dominerande virvel, vars karaktäristiska ljud får en särskilt fyllig klang i rummet. Stycket som följer, ”Mornings”, introducerar ytterligare en ljudkälla bestående av ett metallobjekt som Kahn sätter i rotation. Lyssnaren anar objektets form, densitet och storlek, men att veta vad det är förefaller mycket svårt. Utfallet är både säreget och oväntat.

En otämjd ström av radiobrus, elektronik och slagverk möter vi i stycket ”Split Hum”. Det påminner en aning om Parker/Lytton eller Lytton/Lovens duetter, men då Kahns föresatser skiljer sig från dessa, blir utfallet naturligtvis ett annat, framförallt betraktat till den kommunikativa aspekten. Efterföljande ”Calling” består i soloröst, där Kahn intonerar olika enskilda toner och håller ut dem.

Konsekvenserna av rummets akustiska förutsättningar innebär att övertonerna förstärks och ”sjunger”, vilket kanske är första gången på albumet som lyssnaren får ta del av rummets resurser ordentligt. Metallklanger återkommer i avsnittet därpå, vilket avlöses av ett stycke med det roterande objektet tillsammans med prassel från plastkassar. Instrumentariet tillika klangfärgerna permuteras således vidare mellan de olika delarna, som på ”Wait”, albumets elfte och mest konventionella spår, där trumsetet spelas elegant i snabbt tempo, tillsammans med melodiflämtande röstinsatser. Vackert och lite oväntat, samtidigt som liknande tendenser har förekommit tidigare på skivan. Mot denna lilla pärla ställs transistorbuller/brus i ”Speaker 13”, men kontrasten är varken besvärande eller förutsägbar, vilket leder oss över i ”Last Drum”, som får mig att tänka på Morton Feldmans ”The King of Denmark” i sitt utförande med sökande händer och fingrar som försiktigt vidrör slagverk och objekt. Likheterna stannar förstås där.

Things Fall Apart avslutar med ”Night” för soloröst, vilket påminner om ”Calling”, men istället för entoniga borduner, väljer Kahn att variera tonhöjden i ”Night”. Jason Kahn sjunger och rummet svarar. Det är särskilt i soloröststyckena som konsekvenserna av rummets akustik framträder. Undantaget en fylligare ljudbild och eko, kan vi vanligen bara ana hur det avgränsade utrymmet skänker ljuden nya egenskaper. Jag upplever emellertid inte heller att de akustiska förhållandena är det mest väsentliga utifrån lyssnarens perspektiv. Av större intresse är istället vad som händer som konsekvens av att Kahn väljer rummet som spelpartner, vilket för honom innebär ett annat sätt att lyssna, kommunicera och spela. Resultatet är ett originellt verk som intresserar. Mycket.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry