Jason Lescalleet: Songs About Nothing

Jason Lescalleet
Songs About Nothing
Erstwhile Records ErstSolo 003-2

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2012-12-12 17:15

Två cd som är mycket olika, den första mer blandad med både humor och isande elektronik, den andra en lagring av olika ljud, från bilar till demonstrationer, i en lång mörk resa.

Jag har så ofta sagt det att det känns tjatigt. Inspelningar av platsers ljud är en överskattad garanti för god musik och trovärdighet. Det bevisas av dessa två cd, som är proppade med olika slags fältupptagningar. Resultatet är överväldigande. Bara genom de verk som står ut märker man hur banalt det förment allmängiltiga verkligen är.

Om jag är korrekt underrättad är det sex år sedan amerikanske elektronikmusikern Jason Lescalleet gav ut något soloalbum. Under tiden har han i alla fall genomfört flera samarbeten, som låtit tala om sig. Kanske hade jag väntat mig en upprepning av föregående, i alla fall en nivå som var given, eftersom han själv satt verkshöjden.

Nu överträffar han förväntningarna, och jag är knappast förvånad, att Songs About Nothing rankats som en av årets viktigaste utgivningar i senaste The Wire. Om jag själv hade hunnit lyssna på den, innan vår webtidningen rankade årets utgåvor hade Lescalleet hamnat mycket högt på min lista.
Det är ett dubbelalbum, men för ovanlighetens skull handlar det inte om att få så mycket speltid som möjligt eller belöna köparna med något slags bonus.

De två skivorna är helt olika. Under rubriken ”Trophy Tape” ryms 13 stycken medan ”Road Test” är en drygt 40 minuter lång bandkomposition, ”The Future Belongs To No One”. Här har han lagrat olika inspelningar på varandra och varvat med elektroniska ljud.

En del går att känna igen, hästkrafterna i en bil, ljuden från en väg, rop från en demonstration, kyrkklockor. Han växlar från rum till rum, låter bandklanger eka ödsligt för att ramla ihop i små ljud som smakar trä, vätska, eld.

Från upplösningarna hämtar han nya ljudrum och gör rivstarter in i andra rum. De kan vara små och trånga men också väldiga horisonter kan vecklas ut. Och jag undrar, om det är vinden jag hör? Måsar långt borta? Eller bara litet slumpartat bandbrus? Kanske inte något, men varje idyllisk tanke eller idé om något ambient, allmänt lugnande, manglar Lescalleet ner till smulor med ljud som skär i öron och fotsulor.

Vad han skapat under dryga 40 minuter är ett labyrintiskt spel med olika ljud, där några är dokumentära och andra elektroniska. Vilket som är vad försvinner i en väldig spegellabyrint.

En märklig egenskap är Lescalleets kombination av våldsam energi, lust till ljuden, labyrintiskt sinne, där han bestämt backar ut ur varje slags teknikberusning eller annan rest från modernismens vildaste drömmar.

Det här är ingen framtidsmusik. Mer av en numusik, kanske en känsla för att leda in en så här komplicerad komposition i en känsla av realtid. Inte en upprepning av något förflutet och allra minst någon körriktningsvisare framåt.

Vad skulle annars alla dessa uppgrävda rester vara bra för; i The Wire läser jag att det är Big Blacks gamla hit ”Songs About Fucking”, som sänkts ner i distortionens långsamma kvävande fluidum.

Om jag får någon association är det till filmer i stil med ”Metropolis” eller för den delen Harry Martinssons ”Aniara”. På sitt vis är första skivan mer sprudlande, fylld av idéer och ilande bandslingor. Men här går han också i clinch med olika modernistiska föreställningar. Det stycke han kallat ”The Beauty of Independent Music” är lika behagligt som rotfyllning utan bedövning. Det isar och ilar.

I andra stycken kastar han in ljud tunga som stenbumlingar. Basrytmer som skakar om anläggningen. Han klipper in litet fältinspelningar, som spelar rollen av ett slags ögonblicksteater.
Ingenting hinner nötas ut, första skivan är en blandning av anteckningsblock och novellsamling. Men den mörka tyngden finns också här. Varje humoristiskt påhitt motsägs av svidande ljud.

Lescalleet har förvandlat destruktion och tvivel till stor konst. Visst är pessimister ofta intressantare än idylliker.
En fragmentiserad historia av kollage, självreflektion, betraktelser och vassa cut ups.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry