Jean-Baptiste Boussougou,Henri Roger: Mourim

Jean-Baptiste Boussougou Henri Roger
Mourim
Facing You / IMR 009

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2015-12-17 18:34

Jag läser i konvolutets alldeles för knapphändiga information, att titeln Mourim är härledd ur ordet för hjärta på punu, ett språk som talas i Gabon. På sätt och vis har då redan denna duomusik fått sina konturer. Jean-Baptiste Boussougou spelar bas, oud, ney, tumpiano. Henri Roger spelar jazzpiano.

Mixen är en märklig blandning av olika musikaliska väderstreck. Ibland låter det som gamla Archimedes Badkar, till exempel när Boussuougou spelar oud i stycket ”Peul”. Det gungar som i medeltida dans, det svänger som en afrikansk frihetssång. Musiken rör sig runt, runt som i ringdans. Snart nynnar Boussougou med och låten rör sig alltmer i tät virvel. Ett slags västafrikansk minimalism. Det är starkt och enkelt.

Jag tycker mycket om Boussougous innerliga sång, även om jag inte alltid förstår vad han sjunger, också om han väljer enkla repetitiva figurer. De vävs alltid ihop med Rogers ständigt jazziga piano. Ibland blir jag litet trött på de många vanliga figurerna och löpningarna, som ju är en jazzpianistisk allmänning. Men Boussougou räddar alltid dessa longörer, för han verkar inte bry sig om att det handlar om allmängods. Han klappar om melodierna, vänder och vrider som den mest nyfikne upptäckare av en annan tradition än hans.

Fast jag vet inte om det inte är hans tradition. För här finns sannerligen makalöst basspel, just det där avmätta, fåtoniga och precisa, som är så svårt, där strängar och instrumentkropp växlar uttryck. Han sjunger med basen och får Roger att dansa vid klaviaturen. Att helt enkelt våga vara enkel och inte tänka så mycket på jazzens beundrade finlir.

Hör bara hur Boussougou intonerar med sin röst, som går över i strupsång i ”Massalia” till mullrande trumspel och Roger sitter och plinkar med. Det är grymt och varje ton väger ett ton men svävar som moln över himlen. Svängigare än så blir det inte i mediumtempo.

Röstartisten Boussougou gör i sig skivan till ett fynd. Både sång och instrument. Både lockrop och meditation. Det här är ett slags världsmusik som bara är musik. De gyllene lyckliga ögonblicken är täta. Mitt tips är att det här albumet kommer hålla många år till och det tål massor av lyssningar.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry