Jean-Philippe Antoine: Nouvelles Musiques Anciennes

Jean-Philippe Antoine
Nouvelles musiques anciennes
Firework Edition Records 1088

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2011-10-20 17:59

Jean-Philippe Antoine verkar glömsk. Det är som om denne ljudkonstnär mest sitter och letar i minnets album. Och kommer ihåg till exempel Joe Zawinuls ljudlandskap. Som således återskapas eller växer fram som ett slags söndrig reflex. Lagom för att jag ska fatta vad han tänkte på. Så försöker han sig på en koral med en gammal basgitarr, men Bach vilar knappt ens på höravstånd från dessa trevanden. Och i ett annat stycke väcker han en medeltida melodi till liv men med en rätt udda harmonik.

Där finns ett stycke för basgitarr utan motiv, utan rörelse, utan handling, tonerna liksom svirrar förstrött; men nog är avsiktslösheten en immig spegel av Antoines egna uppfattningar om musik. ”Gouttes de fraîcheur” slutar tack vare bristen på idé mer som trötthet än association. Inte ger musiken intryck av den svalka, som titeln lovar.
Det är förresten det enda stycke som lovat något på albumet.

Efter att ha lyssnat på allt detta utan att ha avbrutit honom en enda gång förstår jag vad han en gång gillat. Och jag kan fylla i alla hans brister och lapsusar i mitt eget minne. Vad nu det är värt, tvingas jag tillägga efter denna musik- och ljudstund.

Så här, tänker jag, så här sönderrivna är våra minnen av musik. Då vi sitter och gottar oss är det bara flikar och stänk vi har kvar. Inte mer, men känslan av hela verket, den lever kvar.
Men då vi skulle försöka redogöra för någon annan hur denna musik var, ja, då skulle det nog låta på detta vis.
Hur berättar man en historia, om man bara kom ihåg att den var rolig, sorgsen, överväldigande, men inget mer. Det blir som de där klassiska vitsfördärvarna.
Ja, men det var ju roligt!!!

På detta album som utlovar nygammal musik finns även olika slags dokumentära, men bearbetade inspelningar. Egendomligast är utan tvekan ”Superfredons”, som innehåller precis det där jag tänkte på när han försökte återkalla olika slags musik, folk som nynnar, visslar, gnolar på stycken. Så läggs de alla samman som ett avlägset eko av något slags nutida musikrum. Jag undrar hur det hade låtit för femtio år sedan?
Ett stycke som är fascinerande i sin knasighet.

Som avslutning skapar han ”Superfredons canonisés en jungle”, där nynnande och hummande alltså gjorts flerstämmiga. Lågmälda sångstumpar och visslingar ligger faktiskt ganska vackert mot varandra därute i djungelekot. Ja, det låter faktiskt precis så skruvat som man kan tro.
Fattas bara att han låter någon nynna ”An die Freude” – och det gör han.

Tja, när skivan är slut, rycker jag på axlarna men konstaterar att jag ganska roat har dröjt vid varenda ett av plattans sju stycken; en timmes lättja, känns det som.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry