Joan & the Sailors

Joan & the Sailors
Home Storm
Little Jig Records LJ229

Av: Jens Holmberg

Publicerad: tis, 2013-07-09 14:08

Med orden Tic-Tac-Tic-Tac inleder Joan & the Sailors sin andra skiva, Home Storm. Om det är en medveten blinkning till hemlandet vet jag inte, men det är en passande upptakt för ett band från ur-landet Schweiz. Albumet är uppföljaren till bandets debut från 2011, Mermaid. Det krävs ingen lång lyssning för att upptäcka att Joan & the Sailors har utvecklat soundet sedan dess. Framförallt är Home Storm både hårdare och mörkare än Mermaid. Men fortfarande spelar bandet musik som är en skön mix av skev indierock à la Sonic Youth, solig 60-talspsykedelia, folkrock och grandios postrock. I kombination med en fantastisk sångerska som Joan Seiler är Home Storm en vinnare. Hon sjunger växelvis på tre olika språk; engelska, franska och spanska, och har en röst med ett djup och ett svidande vemod. Förutom att det ger ett vackrare resultat, är det ett förvånansvärt effektivt drag att klä sången i olika språkdräkter för att förändra uttrycket. Att beskriva hennes röst är inte helt lätt, men ett försök är att göra det landar i liknelsen att hon låter som ett mellanting av Björk och Beth Gibbons.

Bandets tingeltangel-gitarrer, svävande stråkar och uppumpade stämningar är lagom skeva och brötiga och när Joan Seiler sjunger ut hela sitt register blir det stundtals magiskt. Den skramlande gitarrpsykedelian på "Light over Innsmouth", de ödesmättade stämningar på "Puzzle of Feeling" och den explosiva "Power that Bee" är alla benknäckare. Och de andra låtarna på skivan är inte långt efter.

Det finns i musiken vissa beröringspunkter med Goats exotiska excesser och Tomahawks kalkylerade experimentrock, men allt oftast känns Joan & the Sailors som om de går sin egen väg. Det är kompetent, tajt och snyggt arrangerat. Bandet har dessutom spelat in och producerat allt själva och resultatet är lika lysande. Ljudbilden är krispigt och klar som en fjällbäck. Gruppen lyckas förena indierock, psykedelia, folk och post-rock på ett förtjänstfullt sätt. Ibland hade jag önskat att de skitat ned sig lite mer, hamrat på och matat gitarrerna med ännu mer LSD, men det är bara smådetaljer i sammanhanget. Det är ändå ett helgjutet album som ger grönt ljus för det ”svåra” andra albumet, som så många band före dem snubblat på.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry