Joe Morris : Graffiti + Altitude

Joe Morris Quartet
Graffiti in two Parts
Rogue Art 0039 (Forsyte)
Joe Morris / William Parker / Gerald Cleaver
Altitude
Aum Fidelity 073 (Forsyte)

Av: Magnus Nygren

Publicerad: tors, 2012-09-13 22:38

Gitarristen, basisten, kompositören, skivbolagsdirektören Joe Morris har länge varit en kreativ kraft inom den amerikanska frijazzen. Även om han fanns i New York några år i slutet av 80-talet, är det Boston som har varit hemmaplan. Efter en tid i Europa åren runt 1980 kom han tillbaka, var med och organiserade Boston Improvisers Group, startade skivbolaget Riti och släppte sin första skiva Wraparound. Att räkna upp alla han har spelat med sedan dess är lite som att skriva en biografi över frijazzen. Och skivor har han släppt på så skiftande bolag som ECM, Incus, AUM Fidelity samt det egna Riti.

Nu är han aktuell med två nya album, ett inspelat med kvartett redan 1985 och ett med trio från förra året. Hans intresse för den långa formen är tydligt på båda albumen med låtar som klockar in på 25 till 30 minuter. I omslagstexten till trioskivan med basisten William Parker och trumslagaren Gerald Cleaver skriver Morris “The long form lets you tell a story, it lets you follow the nodal path in your thought process, it lets you play in layers, it lets you dive into the wave of energy and stay there. And it offers a sense of ritual that describes the present.”

Om än denna trio är intressant – inspelningen från The Stone i New York är den första med dessa tre giganter i trioformatet – känns Graffiti in Two Parts än mer spännande. Alldeles i inledningen av 1980-talet började Joe Morris och Lowell Davidson spela tillsammans. I slutet av 60-talet spelade Davidson in en skiva i eget namn på ESP-Disk. Då på piano och med trumslagaren Milford Graves och basisten Gary Peacock. Här, 1985 i Cambridge, Massachusetts, spelar han dock trummor och sin kontrabas av aluminium. Övriga i gruppen är violinisten Malcolm Goldstein och kornettisten Lawrence D ”Butch” Morris.

I den 37 minuter långa ”Graffiti – Part 1” hör man tydligt Joe Morris influenser från den västafrikanska musiken, Davidson på ”village drums” och Joe Morris på banjouke, en ukulele med en trumma som resonanslåda. Det klangmässiga inflödet är stort, men spännande nog svämmar det aldrig över. I den bemärkelsen blir det en rituell musik, tillsammans med den långa ihärdiga formen blir det rentav meditativt. Joe Morris dämpade klang far runt i upprepade korthuggna arpeggion som över tid förändras (och som faktiskt för tankarna till David Stackenäs). Med sitt melodiska spel på kornetten tillför ”Butch” Morris spännande kontraster. Att dessutom placera en violin i sammanhanget ger än mer kontrast.

På den likaledes långa ”Graffit – Part 2” – med Lowell Davidson på bas och Joe Morris på gitarr – tar musiken en ny skepnad. Soundet är mer pulserande och hela framtoningen andas konstmusik snarare än det västafrikanska. Om än tendenser till likheter med den brittiska fragmentariska improvisationsmusik, så håller kvartetten ihop det. Där många andra improvisatörer går i det expressivas och det aggressivas tjänst, ger sig denna kvartett i kast med något annat. De befinner sig snarare i mellanregistret och intentionerna att ta sig därifrån är mycket små.

Här finns en likhet med trioinspelningen som är gjord 26 år senare, 2011. Viljan att bysta upp sig är liten. Ta den långa Exosphere som exempel, från Joe Morris rinner små korthuggna runda klanger som kulor växelvis med ihärdigt plockande av toner. Intensiteten varierar, men han är aldrig aggressiv. Där bakom pumpar William Parker och Gerald Cleaver i nästintill samma takt under låtens 26 minuter. Tacka fan för att det blir rituellt. Dessvärre håller inte den nästan lika långa Termosphere lika hög klass, den nästan magiska känslan vill inte infinna sig.

Man kan snöra ihop säcken med låten Troposphere där det afrikanska influenserna – om än nordafrikanska denna gången – åter får stor betydelse. Parker byter ut basen mot zintir, en marockansk basluta. Faktiskt inte helt olik kontrabasen, men med ett ”lösare” sound.

Om än Joe Morris ofta finns bland de hårdblåsande och expressiva New York-frijazzarna ska man passa sig för att dra för stora växlar på det. Hans musik talar ofta ett helt annat – och mer nyanserat – språk än så.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry