Joelle Leandre x3

Anthony Braxton/Joëlle Léandre
Duo (Heidelberg Loppem) 2007
Leo LR 548/549
Joëlle Léandre/ Akosh S
Kor
Leo LR 522
Joëlle Léandre & William Parker
Live at Dunois
Leo LR 535

Av: Magnus Nygren

Publicerad: fre, 2010-02-05 02:55

Duon med saxofonisten Anthony Braxton och basisten Joëlle Léandre är överrumplande. Braxton är fruktansvärt intensiv i den laddade inledningen. Ur hans sopransaxofon löper tonerna snabbt och vindlande. Det är starkt och direkt påträngande. Flytet i Joëlle Léandres basspel är lika imponerande, hon rör sig självständigt jämsides med Braxton. Med stråken är hennes språk lika ihärdigt som Braxtons utdragna virvelvindar.

Mötet mellan dessa bägge giganter är mästerligt. Båda har stor erfarenhet av duoimprovisationer, och det hörs. De är medvetna om förutsättningarna och de nyttjar dem. Att hitta parallella utsprång är effektivt, men det blir lika effektfullt när de var och en söker upp nya områden att verka på. Eller när de blir varandras skuggor. Tilliten till varandra gör att de, oavsett vad de gör, finner backup hos den andre. Deras erfarenheter inom improvisation leder så till en ömsesidig frihet. Under de två cd-skivorna hinner de variera soundet och stämningarna. Braxton spelar förutom sopransax även kontrabasklarinett och altsax. Joëlle Léandre använder både fingrar och stråke på basen, men också röst.

Joëlle Léandre rör sig inom både den noterade och den improviserade världen. John Cage och Luciano Berio har skrivit verk för henne och hon har spelat med Pierre Boulez’s Ensemble Intercontemporain. Listan på personer inom jazz och improvisationsmusik hon har samarbetet med är mycket lång: Derek Bailey, Fred Frith, Marilyn Crispell, Irène Schweizer, Steve Lacy med flera.

Det intellektuella förhållningssättet till musikskapandet har hon gemensamt med Braxton. Jazzens sväng och direkthet har ju inte alltid varit det som karaktäriserat Braxtons musik, även om den funnits. Istället har det ofta funnits en formell ansats i hans musik, oavsett om det handlat om improvisation eller skriven musik (han har ju bland annat skrivit för stora orkestrar och till och med operor).

Jag får uppfattningen att Léandre och Braxton i större utsträckning närmar sig improvisationsmusiken från det nutida hållet än från jazzen på denna inspelning från mars 2007 på Heidelberg café i Loppem i Belgien. Men naturligtvis är det svårt att kategorisera musiken förutom att det hör till vad som kan kallas fri improvisation. Inramningen känns därför av naturliga skäl igen, två skickliga och tillika känsliga musiker som möts och skapar musik. Men inom ramen för detta skapar de en unik musik utifrån sina unika röster. De försöker på intet sätt främmandegöra instrumentens klanger eller det egna soundet, tvärtom använder de dessa till fullo.

Det är faktiskt märkvärdigt att detta bara är deras andra gemensamma inspelning. Den föregående är från 1988 med en ensemble med bland annat Evan Parker utgiven av bolaget Victo som Anthony Braxton: Ensemble (Victoriaville) 1988. Vi får hoppas att det inte dröjer lika länge till nästa möte.

Likt Braxton är även Akosh S, eller Szelevényi Àkos som han heter, blåsare. Han varierar mellan basklarinett, sopransax, tenorsax, flöjt och metall-klarinett. Han har dock en helt annan spelstil än Braxton. Pauseringar används flitigt och hans sätt att spela går att likna vid vresiga inpass. Han kör på, pausar och inhämtar nya idéer, kör på igen, pausar och så vidare. Ibland blir det aylersk frustration, ibland smygande melodiskt. Självfallet påverkar det Joëlle Léandre, om än inte fragmentiserat, blir hennes spel mer uppbrutet än i duon med Braxton.

Det finns en folkloristisk ansats hos Akosh S som ger improvisationerna fin prägel. En tvåstämmig flöjt möter bland annat en stråkbas i det högre registret och levererar en vackert laddad musik. På andra ställen lägger Léandre fina droner. Men tillsammans kan de också skapa hisnande virvelvindar. Kor är en varierad skiva, men ställd bredvid Braxtonduon hamnar den i skuggan.

Den tredje duoskivan med Léandre i denna recension är en inspelning med basisten William Parker från Sons D’Hiver-festivalen i januari 2009. Naturligtvis är även detta ett mästarmöte. Spännande är att de kommer från delvis olika världar. William Parker härstammar från jazz och frijazz, medan Léandre som sagt har bakgrund i såväl noterad musik som improv.
Parkers groove slår igenom, helt plötsligt svänger musiken ordentligt, medan Léandre tränger in i det abstrakta. Ändå finns de alltid i samma musikaliska rum. För vän av kontrabas uppfylls lystmätet av instrumentets klanger med råge. Och få instrument lyckas ju så väl att sammanlänka strängars metalliska sound med kroppens trä som kontrabasen. Jag tappar dock stundtals lite av uppmärksamheten, det är som att den ömsesidiga respekten förtar en del av spontaniteten. De kommer inte alltid vidare.

Joëlle Léandres röst får ta plats även på denna skiva. Mot slutet framför hon en underbart vacker ordlös hymn som kompas lågmält av både henne själv och Parker. Det är strålande bra!

Med dessa tre duoskivor framstår Joëlle Léandre som något av en kameleont. Hon har en otrolig förmåga att ställa om sitt spel utifrån vem hon spelar med. Inte genom att ge avkall, utan genom att möta. Denna foglighet löper parallellt med hennes något intellektuella musikaliska framtoning, en framtoning hon delar med bland annat Braxton och baskollegan Barry Guy. Med all rätt intellektualiserar de sin konst, gör den till något mer än enbart känslor.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry